Att komma från en familj med Jehovas Vittnen gör dig till en särling i skolan. Du har annorlunda kläder, får inte vara med om alla aktiviteter och får inte umgås med de andra barnen på fritiden.
Hemma var det ingen förälder som frågade om skoldagen eller läxor. Mitt skolarbete var inte viktigt. För att lyckas i livet skulle jag bli pionjär eller hemmafru. Skolan var inte relevant. Om jag fixade hemma, bakade kakor eller sydde kunde jag vara duktig.
Mina skolresultat var (under rådande omständigheter) inte så dåliga. Men jag har aldrig någonsin fått beröm för dem. Tvärtom när jag skulle gå gymnasiet på komvux så ifrågasatte mamma hur jag skulle kunna klara det med min intelligens. Jehovas Vittnen ska inte studera, speciellt inte flickor.
Lappar från skolan och insamlingar
Då och då får man lappar i skolan. Dessa lappar ska tas med hem och skrivas på av föräldrarna. Det var insamlingar, föräldramöten, skolresor, meddelanden om skridskor osv. Min mamma tyckte inte om lappar. Om jag hade en lapp med mig hem visste jag att mamma skulle bli irriterad på mig. Man ville inte låta mamma irriterad. I det läget gjorde jag ett val. Att mamma blev arg eller irriterad var värre än att fröken blev det. Jag upphörde med att ta med lappar hem. I skolan sa jag att jag glömt. Min mamma gick sällan på kvartssamtal. Hon gick inte på föräldramöten.
Skolresor innebar att vi skulle ha med pengar till en insamling i skolan. Det skulle tas med lappar som föräldrarna skulle skriva på. Mammas man gillade inte att betala. Eftersom han var familjens överhuvud skötte han alla familjens pengar. Mamma var irriterad när jag kom med lapparna. Oftast kastade jag dem innan jag kom hem.
Läxor
Läxor och skolarbete var inte något flickor uppmuntrades till hemma. Vi levde ett helt annat liv än våra klasskamrater. Vi kunde inte delta i diskussioner om tv-program, musik, böcker, fester osv. Jag fick inte ta hem några kompisar efter skolan.
Min läsebok innehöll sagor om ett litet spöke. Mirakulöst nog så fick den vara kvar. Men jag vågade aldrig mer ta hem spökboken för läxläsning.
Om man hade tur kunde man hitta en blyertspenna och suddgummi för att göra sina läxor. Annars fick man skriva med en bläckpenna eller sudda med fingret och en droppe saliv.
Skolgymnastik
Det var förbjudet att använda ordet trosor, det hette underbyxor. Det var också mycket reglerat hur de fick se ut. De skulle inte ha spetskant. Det skulle också vara så stora som möjligt. Så att byta om i omklädningsrummet och visa mig i mina stora underbyxor modell mammatrosor som var svarta och gula efter att ha tvingats torka mig med tidningspapper och den bristande hygienen var inget jag såg fram emot.
I skolan fick vi ibland gå till badhuset. Jag var inte lika duktig som de andra. Att simma på fritiden var inte att tänka på. Det både kostar pengar och man är oanständigt klädd, alltså iklädd baddräkt. Att familjen skulle gå och simma var heller inte att tänka på. Det var för jobbigt att göra saker med oss. I skolan fick vi ta simmärken. Jag tog några, men sen bestämde mammas man att det var för dyrt och då upphörde den möjligheten.
Flöjtundervisning
Efter skolan var det flöjtundervisning. Pappa gav mig en brun glittrig blockflöjt. Mamma och hennes man köpte nothäftet. En dag då jag kom hem från skolan var nothäftet genomgånget. Allt som inte mammas man inte stödde var utklippt. Alla julsånger. Jehovas Vittnen firar inte jul, födelsedagar osv. Han hade även egna regler. Han godkände varken spöken eller troll. Mamma hade andra. Det var förbjudet att använda slangord. Pajas var ett godkänt ord men inte Clown. Så kvar av nothäftet var allt som inte innehöll jul, födelsedagar, spöken, troll, slanguttryck osv. Ganska tomt i nothäftet alltså. Efter den dagen vågade jag aldrig mer gå på flöjtundervisningen.
Luciafirande
I skolan var del luciafirande. Vi fick öva på att sjunga sångerna och gå i tåg. Detta skulle sedan visas upp för föräldrarna. Jag minns speciellt luciafirandet i tredje klass. Min skolfröken och mina klasskompisar pressade mig att komma. Självklart fick jag inte för mamma och min styvpappa. Jag hade under lång tid varit med och övat i skolan. Jag ville inte vara annorlunda än klasskompisarna. Vad mamma trodde att jag gjorde istället när det övades luciasånger vet jag inte. Hade hon vetat att jag deltog hade jag fått stryk, indragen veckopeng eller blivit utan kvällsmat. När kvällen för uppvisning var inne så smet jag helt enkelt ut. Jag gick till skolan i mörkret. Där firade jag lucia, precis som mina klasskompisar. Men det var ingen som kom för att lyssna på mig. Efteråt gick jag hem i mörkret. När jag ringde på dörren började mamma och min styvpappa slita i mig. Nu skulle jag få stryk. Då lyckades jag slita mig loss och springa ut igen. Nu visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Jag gick till den avfart vid stora vägen som jag trodde min fröken behövde svänga av på för att komma hem till sig. Men hon hade ju åkt bil och var säkerligen hemma för minst en timme sedan. Jag gick fram och tillbaka och väntade. Men ingen fröken kom. Jag gick hemåt igen. Nu la jag mig att sova i trappan. Mamma måste ha hittat mig där, för när jag vaknade igen låg jag på min säng. Den här gången hade jag sluppit stryk i alla fall.
Skolavslutning
Att gå i kyrkan var förbjudet för mig. Hölls skolavslutningen någon gång i en annan lokal fanns risk för att det skulle sjungas psalmer, då hade jag inte fått gå i alla fall.
Skolsköterskan
Ofta hände det att jag kallades in till skolsköterskan. Ibland fick jag ta blodprov, ibland urinprov men oftast skulle det bara pratas.
Skoldagarna avslutades med att vi ställde upp stolarna. Vi vände upp och ned på dem och placerade dem på bänken, så att städerskorna lättare skulle komma åt att städa. Efter detta sjöng vi en sång. ”Hejdå vi ses, hejdå vi ses, vi ses i morgon och har det så bra”. Jag visste att jag inte skulle ha det bra redan innan jag gick hem från skolan. Då jag var säker på att ingen hörde mig sjöng jag ”vi ses i morgon och har de så dåligt.” Speciellt jobbigt var det när helgen kom. Det skulle dröja flera dagar innan jag kom tillbaka till den fristad som skolan utgjorde.
