Som barn var jag rädd för många saker. Satan, gud, onda andar.
De gjorde ungefär samma sak. Alla var ute efter att se mig död. Värst av allt var Gud. Han dödade människor direkt. Satan var lite bättre. Han fick mig bara att begå onda handlingar. De resulterade i att Gud skulle döda mig. Demoner och onda andar var mer osäkert hur livsfarliga de var.
Men de var ju inte precis önskvärda de heller. De intog möbler och leksaker så man blev tvungen att kasta dem. När jag var ute och gick i mörkret var jag rädd att det lurade demoner och onda andar i mörkret. De fanns helt säkert under min säng i alla fall.
Men det var inte bara dessa imaginära andeväsen som väckte skräck. Jag var rädd att människor som betydde mycket för mig skulle bli arga på mig eller kritisera mig. Vår fosterpappa och mamma var värst eftersom de slog mig och bestraffade mig på andra sätt också.
Jag var även rädd att fröken skulle bli arg när jag inte hade gjort läxorna. Tog jag hem läseboken skulle mammas man klippa sönder den eftersom det var spöken i den.
Även om jag visste att det var en dödlig synd att ljuga så försökte jag ljuga för att möta kritik och för att slippa bli slagen. Att klara sig undan eller bil ertappad både med att ha ljugit och syndat. Jag chansade.
Djävulen och demonerna
Satan och hans demoner försöker ständigt fresta oss och locka oss in i synd. Gud kan även tänkas pröva oss, som han gjorde med Job och Abraham. Om jag hittar en hundralapp på gatan så kan det tänkas vara satan som frestar mig att ta den. Eller gud som prövar mig. Är jag rättrogen och gör det som är rätt, lämnar in den till polisen, eller faller jag för satans frestelse och behåller den? Jag kände mig alltid övervakad. Var det inte Gud eller satan så var det mamma, hennes man, de äldste eller övriga församlingsmedlemmar som vakade över mig. Mitt rum kunde gås igenom så jag inte hade stulit något, eller hade något som var olämpligt.
Både Gud och Satan kan pröva dig. Vad är det egentligen för skillnad på deras roller?
Världen är dessutom full av onda andar.
