Vi fick åka till pappa var tredje helg. Ibland ringde pappa också. Då stod mamma och hennes man och smyglyssnade på vad jag sa. Jag fick heller inte tillstånd att prata så länge. Jag fick aldrig ringa pappa, det kostade ju pengar.

Min mamma pratade inte med min pappa. Det fick min fosterpappa göra. Mamma nämnde inte ens pappa vid namn utan kallade honom för ”han där uppe i Karlstad”.  

Hos pappa hade jag en fristad. Där behövde jag inte tänka på alla regler som gällde hemma. Jag kunde prata utan att tänka mig för innan. Jag var inte rädd att säga olämpliga saker. Förutom att pappa innebar en fristad så tog han med oss på saker ibland.

Han var en ljusglimt i ett mycket trist liv. Somrarna tillbringade vi tillsammans med pappa i Filipstad, i farmor och farfars sommarstuga. Vi fiskade, köpte glass och plockade smultron. Det var så skönt att ha något att berätta om i skolan. Efter sommarloven så brukade fröken alltid vilja att vi berättade vad vi gjort. Att komma tillbaka och berätta att jag varit hemma och gått i tjänsten var en skrämmande tanke. Jag var ändå så utanför i skolan.

Vårdnadstvist

Min barndom kantades av vårdnadsutredningar.

Som barn slets jag mellan mina båda familjer. Jag hade det inte bra hos mamma. Men jag ville heller aldrig göra någon ledsen. I alla utredningar så frågade de vem jag ville bo hos. Jag hade utvecklat det perfekta systemet. Om det var mamma eller hennes man som följde mig till utredaren så sa jag att det var hos dem jag ville bo. Om det var pappa som följde med så sa jag att det var hos honom jag ville bo.

Jag hade det bättre hos pappa än hos mamma. Men jag ville inte göra någon besviken och jag ville inte dö i Harmagedon. Det skulle jag ju göra om jag bodde hos pappa.