Om mig

Jag är uppväxt i en familj där min mamma och hennes man är Jehovas Vittnen. Det har varit en barndom i motvind och många gånger har jag känt mig ensammast i världen.

Redan som liten kände jag att det här med Jehovas Vittnen inte var något för mig. Jag känner en stolthet över att ha klarat mig. Men känner också en stor ilska över att religionsfriheten inte gäller barn. Jag utsattes för massa saker jag inte tycker att ett barn borde få utstå. Det känns sorgligt att min barndom slösades bort på något sätt. Att växa upp hos Jehovas Vittnen har haft följdverkningar under hela mitt liv. De stora bristerna i min uppväxt har jag fått kompensera för senare i livet.

När man försöker lämna en sekt kommer ju förstås tvivel och grubblerier, huruvida man gör rätt eller ej. Som vuxen kan du söka och få hjälp, men för barn som lämnar en sekt finns ingen hjälp att få.

Lärt mig kämpa

Att komma från min bakgrund utan att ha fått varken ekonomiska eller sociala fördelar har ändå inte varit bara negativt. Det har verkligen lärt mig kämpa. Jag vet att om jag önskar något eller om det är något jag vill förändra så måste jag göra det själv.

Det finns inga räkmackor, ingen tur att förlita sig på eller föräldrar som kan hjälpa till. Jag var fattig men jobbat för att få det bättre. Jag visste att det inte fanns någon som stod på min sida. Jag visste att mamma varken skulle försvara mig eller stå på min sida om något hände. Ofta hör jag ursäkter för att människor inte nått dit de vill, skaffat sig den utbildning de vill osv. De har haft en dålig uppväxt, de saknar utbildning, de har inte ekonomiska förutsättningar osv.

Jag flyttade hemifrån när jag gick i åttan. Visst har jag också upplevt livet som mycket orättvist många gånger. Jag har önskat mig en vanlig familj. Jag kanske hade tagit mig längre med samma arbetsinsats då. Om familjen hjälpt mig istället för att motarbeta. Tänk om mamma hade uppmuntrat istället för att ifrågasätta min intelligens. Min familj ansåg att jag var en idiot. Jag hade inget självförtroende, jag hade inga pengar osv.

Men idag vet jag att det går att förbättra sin situation. Det går att få ett bättre liv.

Men trots dåliga förutsättningar så kan man göra något. Väljer man att inte göra något för att förbättra sitt liv så allt som har hänt om fem år är att man är fem år äldre och tiden har passerat. Man kommer fortfarande vara lika missnöjd, så varför inte göra något?

Jag har känt en mycket stor sorg över att vara annorlunda och inte ha någon att dela mina känslor med. Jag kände mig hela tiden utanför, både i skolan och församlingen. Ibland trodde jag att jag hade blivit osynlig i skolan. När någon väl tilltalade mig såg jag mig om bakom ryggen för att se om det fanns någon annan där som de pratade med. Mina kompisar i församlingen kunde jag inte prata med. De var skötsamma Jehovas Vittnen och levde efter de uppsatta reglerna.

Vad min intelligens beträffar så fick jag 4,2 i medelbetyg. Jag har en högskoleutbildning. Om IQ ska sättas som ett mått på intelligens, så gjorde jag ett Mensa test för att ta reda på det. Testet utföll i 131 poäng. Efteråt har jag fått veta att det finns olika skalor osv. Men det spelar ingen roll. Jag fick i alla fall bekräftat att jag inte är dum i huvudet, som jag blivit intalad hela min uppväxt. Om någon säger det tillräckligt många gånger tror man på det.

Ibland då mitt liv känts tungt jag har känt mig oälskad och ingen att fråga tillråds. Då försöker jag fylla mig själv med kärlek. Jag försöker tänka på vad farmor och farfar skulle ha sagt, hur stolta de hade varit över mig. Om jag inte vet hur jag ska handla i en viss situation så funderar jag på vad de skulle gett mig för råd. Detta har hjälpt mig att inte färgas så mycket av vad mamma och hennes man anser och deras negativa omdömen. Farmor och farfar skulle ha berättat för mig hur stolta de var över mig och att jag var duktig. De skulle gett mig råd som de trodde var mitt bästa, inte råd för att trycka ner mig eller förlöjliga mig.

Hur gick det sen?

När jag var 11 fungerade det inte längre att bo kvar hemma. Jag fann mig inte längre i att bli utsatt för allt detta. Det som fick min droppe att rinna över bägaren var när mamma tog de 100 kronorna jag hade fått av farmor.

Fosterhem

Jag fick flytta till en annan familj i församlingen.

Min fostermamma är känslig, hon kände att jag inte hade det bra hos min familj. Hon bjöd dit mig över helgen. Dom var snälla mot mig. Visade mig respekt. Såg mig. Jag räknades. Jag fanns. Jag fick nya kläder. Jag trodde jag hade blivit prinsessa. Jag minns speciellt en rosa topp och kjol som jag fick. Det var så fint. Någon ur församlingen sa till min fostermamma att nu såg jag ut som en flicka igen, inte en liten tant. Men då jag hade på mig kläderna på mötet så hade mamma synpunkter. Kläderna var tydligen oanständiga. Men jag såg ut som en vanlig flicka bara.

Min fostermamma lyssnade inte alltid på vad min biologiska mamma sa. Min fostermamma tog med mig så jag fick ta hål i öronen. Det hade jag aldrig fått för mamma, det var att likställa med amputation. Men min lillasyster fick ta hål i öronen av någon underlig anledning. Men hon kanske hade speciella örsnibbar eller något?

Som jag skrev tidigare var känslor något jag hade fått lära mig att stänga av. I mitt fosterhem hände något som min fostermamma pratade mycket om. Det var en kall vinterdag och allt hade frusit till. Kvällen innan hade det småregnat lite, men nu var allt fruset. När jag och min fosterfar kom ut på morgonen var betongtrappan såphal. Jag ramlade och slog i svanskotan, men rörde inte en min. Jag hade ont en vecka efter, men grät inte och beklagade mig inte. Smärta och känslor hade jag stängt av.

I en av böckerna jag fick av mina fosterföräldrar fanns på ett ställe skrivit något om en tjejs bröst. Efter att ha levt i min första familj många år så trodde jag att de testade mig. Testade för att se om jag var rättrogen och om jag dög som människa. Ett gott Jehovas Vittne läser inte sådant, och helst säger ifrån också. Så jag kände mig tvungen att gå till mina fosterföräldrar och klaga på boken. Boken var visserligen jättespännande och hade det varit hemma hos mamma så hade jag absolut inte fått tillåtelse att fortsätta läsa. Jag vägde riskerna mot varandra, att inte få läsa klart eller att inte duga som människa. En god människa hade inte fortsatt läsa. Så jag tog beslutet att gå och klaga på boken.

Något gick snett hos min fosterfamilj. Jag var tolv år då. Jag kände pressen från pappa och hans familj att jag skulle komma med julklappar. Jag vet inte om det var så, men jag kände förväntningar på mig att jag skulle köpa något. Jag fick ingen veckopeng. Jag kunde inte köpa något. Så jag tog prydnadssaker i mitt rum och slog in. Min fosterfamilj ansåg inte att de sakerna var mina och det blev bråk.

Det är viktigt att jag har kontakt med min biologiska mamma. Det hade socialtjänsten bestämt. Så varannan helg, alldeles för ofta, tvingades jag åka till mamma. Jag hatade det. Jag skulle gjort vad som helst för att slippa.

Efter att ha bott ett tag i fosterhemmet så var jag inte så annorlunda längre tror jag. Jag fick i alla fall tre kompisar och kände mig inte längre så utanför i skolan.

Kanske hade jag för stora behov? Kanske var jag en ovanligt bråkig unge. Jag fick i alla fall flytta därifrån när jag var tolv år.

Ungdomshem

Jag hamnade på ett ungdomshem. Där fick jag en kompis, Lotta. Jag tror inte att hon då förstod hur mycket hon betydde för mig. Men jag ska berätta! Hemma var ju musik en synd. Jag fick inte lyssna. Min fosterfamilj var mindre restriktiv jag fick lyssna på traxlistan och Svensktoppen, när jag bodde hos dem. Men de sa att jag lyssnade på ”hårdrock”. Hårdrock var mer synd än annan musik. Eftersom jag aldrig tillåtits att lyssna på musik hade jag inte en aning om musikgenres. Alla coola ungdomar lyssnar på musik. Att vara en cool ungdom var i min värld något mycket eftersträvansvärt. Så när jag kom till ungdomshemmet och de andra frågade vad jag lyssnade på för musik svarade jag att jag lyssnade på hårdrock. Jag visste inte vad hårdrock var. Men att säga att jag inte visste var otänkbart. Så jag sa att jag lyssnade på hårdrock. Med mig hade jag blandband från traxlistan och ett band med Fyra bugg och en Coca Cola. Men åter till Lotta. Lotta var cool. Hon lyssnade på musik. Jag såg upp till henne. Hon var så snäll mot mig. Jag kände mig inte som ett UFO i hennes sällskap. Hon blev min vän. Jag fick mitt första smeknamn av henne ”Ankan” kallades jag. Det betydde mycket för mig. Det var bara häftiga människor som fick smeknamn. Jag räknades. Jag var någon. Jag kände att jag betydde något för Lotta. Lotta skulle göra mig till punkare. Jag gillade musiken, fick lära mig vilka åsikter jag borde ha. Jag började använda allt mer kajal. Plötsligt så var jag någon! Jag var en fullfjädrad ungdom! Kanske inte låter så märkvärdigt. Men det var det. Jag var Ankan, punkaren. Jag gillade Thåström, nationalteatern, KSMB och Asta Kask. Jag hade en identitet. Det hade jag inte haft innan. Eller det hade jag kanske inte här heller, men det kändes i alla fall så.

När jag först kom till ungdomshemmet så åkte min kontaktman med mig ut på stan och handlade kläder. Massor av kläder. Jag erfor en enorm lycka. Att äntligen få ha kläder som andra. Att ha strumpor där jag inte behövde dra ut strumpan, snurra den och stoppa in den mellan tårna för att dölja att den hade hål. Snygga trosor, att slippa trosorna i mammamodell var ett stort lyft. Att få fina mjukisbyxor, jeans och tröjor. Att för första gången i livet inte se annorlunda ut än klasskamraterna var stort.

Ibland önskade jag att mamma och familjen skulle komma och hälsa på mig. Frågade jag så kunde de inte. Men sa jag att de skulle få något. Något av mina klädesplagg stod de på trappan samma dag. Detta gjorde att jag kände mig värdelös. Jag var inte värd så mycket, bara ett ställe där de kunde få saker.

Från att ha levt isolerat och skyddat fick jag nu större frihet. Men jag rymde en del från ungdomshemmet.

Blev sambo

Jag bodde under perioder hos min dåvarande pojkvän, en dubbelt så gammal man, som var svårt alkoholiserad och som bodde i ett fallfärdigt hus utanför stan. Socialtjänsten ville då inte längre betala för mig. Så där någonstans under 8:an tror jag det var fick jag klara mig själv. Hur jag försörjde mig? Jag fick barnbidraget. Det fick jag leva på så långt det räckte.

Jag fick barn

Efter några månader i gymnasiet blev jag gravid. Jag var 17 år när min son föddes. En underbar liten kille. Mitt andra barn fick jag året där efter. Nu hade jag verkligen något att kämpa för. Jag ville ge dem allt jag inte fått, kärlek, mat och bra ekonomiska förutsättningar.

Jag ville inte låta det onda arvet gå vidare. Jag bestämde mig för att aldrig slå mina barn. Aldrig flytta dem med religiös smörja. Jag skulle aldrig trycka ner dem utan låta dem veta att de är både älskade och behövda. Kanske för att kompensera för min egen barndom så har jag alltid köpt mycket leksaker. De har verkligen inte behövt lida brist på saker, trots att jag bara levt på studiemedel under många år.

Komvux och högskola

Mina barn skulle få det bättre än vad jag hade haft. De skulle inte behöva växa upp i fattigdom och misär som jag hade gjort. Då tog jag ett beslut som ändrade mitt öde. 

Jag skulle läsa in gymnasiet, så efter mammaledigheten skulle jag börja studera på Komvux. Jag hade ju inte ens gymnasieutbildning. Utan det skulle vi tvingas leva i fattigdom. Mina barn var värda att ha det bra. Mina utsikter i livet skulle bli bättre. Barnen fick plats på ett mysigt litet dagis med väldigt gullig personal.

Mycket nöjd med mitt beslut berättade jag för mamma. När jag talade om mina planer berättade hon för mig att om jag hade barnen på dagis skulle de komma att bli kriminella. Att jag var mycket dåraktig. Barnen skulle inte må bra av det. Vill man barnens bästa ska man vara hemma med dem. Jag som kände till “sanningen” borde veta bättre. Det kokade inom mig. Hon satte sig till doms över mig, precis som att hon vore ett föredöme för hur man ger barn ett bra liv.

Sen sa min mamma något som förändrade mitt liv. Då jag hade kommit in på Komvux så frågade hon ”Klarar du verkligen det med din intelligens Annika!?”. Det tyckte jag var oerhört kränkande. Att min egen mamma, hon som borde stå på min sida och tycka att jag var bäst i hela världen, inte ens trodde att jag hade intelligens att klara gymnasiet. Det yttrandet har både sporrat mig och gjort att jag känt att jag behöver bevisa att jag duger till. Några år senare gjorde det att jag bestämde mig för att genomgå högre studier.

Jag ville bevisa att jag visst är intelligent, jag duger och allt jag önskade var att bli bekräftad.

Lämnar frågetecken

Då jag själv fick barn var jag tvungen att ta viktiga beslut. Hur gör man i en vanlig familj. Hur ska jag göra för att mina barn ska få ett bra liv. Hur ser ett vanligt familjeliv ut? Kunde bara utgå från vad jag upplevde var fel i min barndom och försöka att göra annorlunda för mina barn.

Något som förvånat mig är att min mamma och min styvpappa inte ansträngde sig. Jag har alltid gjort det jag trott varit mina barns bästa. Visst har det blivit fel många gånger. Men jag har alltid handlat som jag trott varit deras bästa. Trodde mamma och hennes man att de gjorde vad som var bäst för mig? Ett liv i fattigdom, med aga och med religionen som genomsyrade allt. Trodde de verkligen att detta var mitt bästa, eller handlade de utifrån egen vinning?