Jehovas vittnen har möten tre gånger i veckan. Om du är rättroende bör du gå på alla möten, så länge du inte är dödssjuk. Att vara ett Jehovas Vittne tar mycket tid i anspråk och ställer stora krav på barnen.
Klädkoden på möten
På mötena klär sig alla Jehovas Vittnen fint. Både män och pojkar har skjorta och kostym. Kvinnor och flickor klär sig i klänning eller kjol. Kjolen eller klänningens längd måste vara över knäna. Den får inte vara urringad. Det är viktigt att klä sig anständigt som Jehovas Vittne. Att klä sig i klänning eller kjol har alltid varit så nära förknippat med mötena att jag under många år av mitt liv inte kunnat bära dessa plagg. Jag ville inte vara ett Jehovas Vittne och jag ville inte klä mig som ett. Tänk om någon klasskompis hade sett mig. De hade direkt trott att jag var Jehovas Vittne. Jag hade dött av skam!
Rikets salen
Mötena äger rum i deras kyrka eller samlingslokal som kallas Rikets sal. De skulle dock aldrig själva benämna det kyrka. Tre gånger i veckan är det möten.
När du kommer in i Rikets Sal brukar du först komma in i en foajé där du kan hänga av dig dina ytterkläder. Det finns även toaletter. I Riketssalen där vi bodde fanns det i foajén en disk där man kunde köpa litteratur som man skulle sälja i tjänsten.
Det fanns en stor sal, där stod bänkarna uppradade. Utmed väggarna stod stolarna tre och tre. Sedan fanns det ett mittensegment av stolar. Där var det fem stolar i rad. Längst fram i salen fanns ett podium med talarstol och en liten sittgrupp. Lokalen är bara utsmyckad med växter och gardiner. Det fanns ytterligare en sal, för mindre möten och som man kunde gå ut med barnen som var ledsna eller inte kunde sitta stilla.
Insamlingsbössa
Jehovas Vittnet har inga skatter, tionden eller kollekt. Allt bygger på frivilliga bidrag och frivilligt arbete. Många medlemmar är mycket generösa och väljer att ge generösa bidrag.
Första gången jag fick detta berättat för mig var det en församlingsmedlem som talade om att längst bak i Rikets salen så fanns det en bössa som man kunde lägga pengar i. Bössan skickades sedan till Arboga.
Jag var mycket förundrad. Jag föreställde mig hur det stora geväret (bössan), hängde där. Jag trodde att geväret hade en öppning i kolven där man kunde stoppa in pengar. Då kolven var fylld sköt man med geväret. Skottet hade sådan kraft att hela bössan flög iväg till Arboga. Jag tyckte nog att hela historien var lite otrolig, men nästa gång vi var på mötet så tittade jag efter det stora geväret på väggen. Då var det någon som berättade för mig att det var en SPAR-bössa som man fick lägga pengar i. Den veckan gjorde jag något jag fortfarande ångrar djupt. Jag gav hela min veckopeng 12 kr till församlingen. Mamma gav 100 kr, trots att vi inte hade pengar till så mycket mat eller kläder. Men den veckan fick jag mycket beröm av mamma.
Mötestiden
Det är två tvåtimmarsmöten och en entimmes. Barnen förväntas vara med och sitta tysta under mötena. Jehovas vittnen har inga speciella aktiviteter för barn, utan vi förväntades bara sitta snälla och tysta. I vår familj var det mycket strängt. Inte ens babyn fick ha babyleksaker under mötet, utan skulle bara vara tyst och snäll ändå. Mötena är jättelånga och jättetråkiga när man är barn. Någon gång lyckades jag dock få ”anteckna”. Om man fick anteckna hade man penna och papper och kunde ägna sig åt att måla i smyg.
De långa mötena var indelade i två delar. Man sjöng före och emellan delarna. Det bads även till Gud. Ibland var det en man som höll tal, ibland var det kvinnor som låtsades undervisa varandra. En kvinna ska ha en mer tillbakadragen roll i församlingen och får därför inte hålla tal. Utan då det var en kvinna som skulle säga något så hade hon ytterligare en kvinna med sig upp på podiet och de satt i sittgruppen i stället för att stå i talarstolen.
Ett av mötena studerade man vakttornet, ett var bokstudie, det tredje minns jag ärligt talat inte. Förutom själva mötestiden så var det extra tid som gick åt till resor till och från. Du förväntades också komma en stund innan mötet började för att prata med vännerna, som Jehovas Vittnen kallar övriga församlingsmedlemmar. Vakttornet består av olika texter med frågor till. Även barnen uppmuntras att räcka upp handen och svara på frågorna.
Mötesförberedelser
Ett Jehovas vittne bör förbereda mötena genom att läsa igenom texterna. I tidningen vakttornet som studerades på mötet en gång i veckan så fanns det frågor. När man förbereder mötet så funderar man över svar på dessa frågor.
Att ligga på golvet och sova var absolut förbjudet, men efter ett tag lärde jag mig att sova sittandes. Detta fick till följd att vi tvingades sova middag för att vara pigga till mötena. Att behöva sova middag var väldigt förnedrande, lägga sig på dagen som en bäbis. Vi blev instängda eller inlåsta i rummet. Att gå ur sängen var inte att tänka på. Det skulle bestraffas med stryk, en dask i baken, omvridet öra eller ryck i armen.
Jehovas Vittnen har möten tre gånger i veckan. Till detta så bör du själv studera, studera med familjen, förbereda mötena, ”gå i tjänsten” och sprida budskapet. Du måste be också!
Jag ville inte följa med
Ibland kunde jag få gå ut med min lillasyster till salen bredvid om hon skrek. Jag var en mycket klok och förståndig storasyster. Jag räknade ut att om jag nöp eller bet min syster så var det större chans att hon skrek. Då kunde jag vara snäll och hjälpa mamma och gå ut med min besvärliga lillasyster.
Ända sedan jag kunnat försvara mig har jag gjort allt som stått i min makt för att slippa gå på möten, gå i tjänsten, be till Gud och allt som har med Jehovas Vittnen att göra.
Jag ville verkligen inte gå på möten
Min önskan att slippa mötena var stor. Jag kunde inte säga att jag inte ville med. Då mötte jag stort ogillande, trycktes i finkläderna och släpades ut till bilen ändå. Någon gång lyckades jag bråka så jag slapp, men det funkade inte fler gånger. Ibland kunde jag undgå dem genom att jag smita in på toaletten hemma innan vi skulle åka. Mammas man försökte låsa upp dörren till badrummet. Det var så viktigt att få ut mig att han vred sönder både låset till dörren och skruvmejseln till min snickarlåda. Det gällde att hålla emot av alla krafter på insidan av dörren. Hade han kommit in hade jag blivit tagen i upptuktelse. Förmodligen slagen, dragen i hår eller öron. De började bevaka toaletten innan mötena, så det gällde att sätta sig i säkerhet i god tid innan.
Lyckades jag inte undkomma före mötet så fanns det en chans till att slippa. Det var när vi kom fram till Rikets Salen så kunde jag låtsas vara kissnödig och gå på toaletten där. Hade jag tur och fick handikapptoaletten kunde jag sova där under mötet. I Rikets Salen kunde de inte föra så mycket väsen, hota eller skruva upp dörren som de kunde hemma. Då fick jag vara ifred.
Det gjordes vårdnadsutredningar om oss. Pappa befarade att vi for illa beroende på mammas och hennes mans religiösa tillhörighet. Det gjordes en utredning som inte ledde till något. Jag skrev brev till socialtjänsten och Olof Palme och bad att få flytta till pappa. Det var ohållbart hemma. Jag skrev lappar och la ut överallt att jag ville flytta till pappa. Det var ofta bråk. Jag ville verkligen inte med på mötena, men tvingades med ändå.
Det sägs vara religionsfrihet i Sverige, men det är inte sant!
