Min mamma träffade en ny man. Det första minnet jag har av honom är när vi var hemma i hans lägenhet. En liten lägenhet med kokvrå.
Han hade en grön snurrfåtölj. Den luktade illa precis som honom. När vi var där och hälsade på honom låg han och mamma i sängen. Min syster och jag satt på varsin sida i fåtöljen, med benen trädda in under armstödet. Vi snurrade! Oj, vad vi snurrade! Så illa vi mådde efteråt.
Bröllopet
En dag köpte de fina klänningar till oss alla tre, min syster, mamma och mig. Jehovas Vittnen går inte i kyrkan. Så de gifte sig i rådhuset. Detta hände sig redan några dagar efter att de träffats första gången. Jehovas Vittnen tror inte på sex före äktenskapet.
Vår styvfar tillhör den typen vuxna som inte tror att en sexåring begrep mer än en tremånaders gris.
Min styvfar visade sig vara en riktig nitlott. Inte nog med att han till det yttre lämnade mycket i övrigt att önska, han hade suttit inlåst på mentalsjukhus också. Jag vet inte om mamma var införstådd med detta innan äktenskapet. Eller hur allvarligt sjuk han var.
Onda andar
I våra möbler, leksaker och mycket annat såg han onda andar. Så det mesta vi ägde kastades ut. Min syster och jag fick varsin ny leksak. Hon fick en leksaks-TV och jag fick en leksakshund som kunde skälla och hoppa.
Skilsmässa
Jehovas Vittnen tror inte på skilsmässa. Så har man väl gift sig så är man fast för livet. Mannen ska vara familjens överhuvud. Kvinnan och barnen ska lyda och respektera honom. Så i vår familj blev det så att en galning, utsläppt från psyket tog makten.
Barnuppfostran
Barn ska ha stryk. Det fick min fosterfar enligt egen utsago då han var barn, och ”honom blev det ju folk av”. Ja, enligt honom själv i alla fall.
Han bestraffade oss ivrigt. Drag i öron, hår och slag. Om han också slog mamma det vet jag inte. Det var inget jag såg något av i alla fall.
Om de hade kunnat läsa “världslig litteratur” hade jag misstänkt att de inspirerats mycket av boken Psykologisk barnavård från 1930 där föräldrar uppmuntrades angående sina barn: ”Krama dem aldrig, kyss dem inte och låt dem aldrig sitta i knäet.”
I vårt hem visades ingen kärlek eller några som helst känslor. Känslor var av ondo, något man blev hånad för. De stängde man av. I vissa av vårdnadsutredningarna hävdade mamma dock att de uppfostrade oss i kärlek, gav oss en positiv livsinställning och respekt. Inte på en enda av dessa punkter stämmer min och hennes uppfattning överens.
Jag kände mig oönskad, som en prövning för dem, som en tjuv, syndare och funderade ibland på att hoppa ut genom fönstret för att slippa leva. Jag var en syndare som skulle dö i Harmagedon.
