Jag skämdes ofta för min familj
Min fosterfar är inte precis känd för sin stilfullhet, humor eller generositet, snarare det motsatta. Saker fick inte kosta pengar. Att besöka en fågelsjö är ju gratis. Så det tog han med familjen på. När familjen var inpackad i bilen så transporterades vi till fågelsjön. Vi gick den utstakade leden utmed sjön. Efter kanten där så fanns ett gömsle för fågelskådare. Där gick han in och inne i gömslet fanns en grupp fågelskådare som låg med kikare och tittade ut över vattnet. Han kommer strax ut igen och berättar skrattande för familjen att han råkade släppa sig där inne.
Gemensamma familjeaktiviteter
Förutom Jehovas Vittnens alla aktiviteter, böner och studier så åkte vi ibland på gemensamma familjeutflykter. Vi åkte till grannort som hade ett vattentorn som såg ut som en svamp. Där åt vi tunnbröd och oliver. Vi drack mjölk ur paketet. Sen åkte vi hem igen.
Den som inte arbetar ska heller inte äta
Mycket av det som sägs i hemmet är bibelcitat, eller citat av något som stått att läsa i Jehovas Vittnens litteratur. Om de t.ex. ville att jag skulle diska så kunde de få mig att göra det med indirekta hot ”Den som inte vill arbeta skall heller inte äta”.
Stanken
Jag skämdes över min familj. Vi luktade illa allihop. Mest mamma och min fosterpappa då de inte använde deodorant. Vi fick aldrig lära oss att tvätta oss. Ett tag hade hela familjen bara en tandborste att dela på.
Vi hade ofta flottigt hår. Borste hade de inte råd att köpa utan vi kammades varje morgon. Vi hade båda riktigt långt hår, så kamning var verkligen en pina. Då håret väl var urkramat sattes det upp med vanliga gummiband som man har i köket. Det slet förstås på håret och det gjorde förskräckligt ont då de skulle tas ur.
Kläder
Vår familj var riktigt fattig.
Min fosterpappa gick klädd i en gammal vinterjacka av manchester, där armbågarna var försedda med lappar. På huvudet bar han en rutig keps. Han hade skjorta, kavaj och gabardinbyxor. Modellerna var mycket moderna, 20 år tidigare. Färgskalan var ofta brun, beige och senap. Vinterjackan bar han året runt. Jag minns speciellt den där gången vi åkte och badade i sjön. Det var kallt och folktomt på stranden. Men han satt där iklädd sin vinterjacka och nöjt av det varma vädret. Den jackan hade sett bättre tider. Sina saker bar han oftast i en ljusbrun läderportfölj. Regnade det hade han galoscher.
Mamma gick ofta klädd i dräkt när hon gick utanför hemmet. Till dräkten hade hon oftast en silkig blus. Dräkter brukade hon få av äldre tanter i församlingen som rensade ut sina garderober och gav henne istället för att kasta dem.
Jag och min syster fick inte många nya plagg.
Förutom att vi hade konstiga kläder så skämdes jag över min familj eftersom mamma och hennes man alltid skulle predika. Dessutom talade de ofta med hjälp av skriftställen. De citerade alltså bibeln eller andra religiösa skrifter. Det enda som talades om var religion. Alla diskussioner styrdes in på detta. Det gick inte tala om något annat.
Jag skämdes över min familj eftersom vi var så annorlunda, annorlunda klädda, det såg så annorlunda ut hemma hos oss, det fanns inte en enda vanlig bok, ingen TV, vi uppförde oss annorlunda, vårt liv var så annorlunda, vi var fattig och tillbringade nästan all vår vakna tid med religion på något sätt.
Dela glass
Någon gång hände det att vi fick glass. Konsums blåvita glass med melonsmak. Det billigaste paketet de hade i halvlitersstorlek, det blev inte så mycket när man delade på sex personer. Men bitarna var perfekta, ett mästerverk i fråga om exakthet och en urmakare skulle ha blivit imponerad över precisionsarbetet.
Fritidsaktiviteter
Det var ingen idé att fråga om fritidsaktiviteter. Det kostade pengar, synade man föreningen i sömmarna så var de ändå olämpliga. Någon ledare kunde tillhöra en kyrklig församling, föreningen kunde vara sponsrad av något företag som inte var lämpligt, deltog jag i aktiviteter så umgicks jag med ”väldens barn” (alltså andra barn som inte var med i Jehovas Vittnen) och det var intet lämpligt. Man riskerade sin tro genom att umgås med andra.
Latmasken
Lata och fattiga människor borde fråntas vårdnaden om barn. De valde att vi barn skulle leva både fattiga och i utanförskap. Det gick år emellan jag fick något nytt klädesplagg. Oftast var det begagnade kläder jag fick. Om de bara hade ansträngt sig lite och sökt arbete. Det gör mig så arg.
Hade de orkat arbeta åtminstone halvtid hade vi inte haft det så illa. Jag hade inte behövt avstå från att ta simmärken eller behövt lära mig att man ”lagar” strumpor genom att dra ut strumpan en bit från tån och snurrar ihop den och sedan sticker in den snurrade grejen mellan tårna. Kan hända att jag nu låter som en bortskämd barnunge, men vi barn har fått avstå ALLT för att de inte ville arbeta.
Det var inte ens värt att berätta för mamma om jag hade gjort mig illa eller var sjuk. Jag var inte värd att kosta på ett läkarbesök. Däremot så visste jag att mamma kunde bli arg. Så jag lät bli att berätta om jag gjort mig illa. Jag minns speciellt en gång då jag hade slagit i mina knän ordentligt. Jag tog mig hem men vågade inte berätta för mamma om det. Jag trodde mina knä-SKÅLAR var trasiga. Då benen var raka så var de ju smalare än när benet var böjt. Jag trodde jag gjort sönder dem, men vågade inte berätta för mamma. Jag trodde att hon skulle bli arg för att de skulle vara tvungna att betala en läkare då. Så jag höll tyst.
