Det var förbjudet att umgås med ”olämpligt sällskap”. Olämpligt sällskap blev för övrigt nästan alla människor om man granskade dem i sömmarna lite. Någon hade en förälder som var kyrklig, rökte, eller så svor de.
Jag hade några kompisar inom Jehovas Vittnen som jag faktiskt fick umgås med. Men eftersom de var Jehovas Vittnen så var det svårt att umgås med dem. Då hade jag ju liksom församlingens ögon på mig hela tiden och det gick varken att prata eller leka fritt.
Det är speciellt en kompis jag hade där, Jael, hette hon. Mamma ville att jag skulle bli som henne och uppföra mig lika bra som henne. Det var ett väldigt effektivt sätt att ta död på den vänskap som fanns. Jag ville att min mamma skulle föredra mig.
Världsliga vänner
”Världsliga” kompisar fick jag inte träffa. Alltså vänner som inte var Jehovas Vittnen. Då jag var liten kunde jag ibland få gå in och leka med grannflickan. Men sällan efter det att jag hade börjat skolan.
Att träffa världsliga kompisar var inte bra för min tro. Det var heller inte uppbyggligt för mig. Jag sågs som mer obstinat efteråt. Jag har aldrig varit hemma hos mina klasskompisar eller de hos mig.
Det var bättre för mig att umgås med barn till ”vännerna” i församlingen. Visst hade jag några kompisar där, men jag upplevde aldrig någon riktig gemenskap med dem. De var troende, det var inte jag. Jag kunde och vågade heller inte berätta för dem om mina tvivel. I skolan var jag rädd att någon skulle tro att jag var Jehovas Vittne, så jag berättade aldrig för mina klasskompisar hur det var hemma.
Födelsedagskalas fick jag några inbjudningar till i början. De andra barnen upptäckte snart att jag inte kom. Då slutade de också att bjuda mig.
Det var inte så många som lät mig vara med och leka på rasterna och heller ingen som frågade om jag ville leka efter skolan. Jag kände mig utanför och kunde inte vara med i diskussioner om det senaste barnprogrammet, den där låten som var så bra osv.
