När Harmagedon kom skulle jag dö. Jag hade tänkt tankar som inte var rätta och rena. Jag hade varit olydig och jag hade önskat saker som inte var i överensstämmelse med den rätta läran. Jag ville ha moderna kläder, lyssna på musik och leka med kompisar i stället för att åka på möten. Jag hade gärna velat ha en TV hemma. Så jag var syndig och dömd att dö på den yttersta dagen.  

En dag när mamma hade tagit pengar för mig som jag hade fått av farmor, anklagat mig för stöld och slagit mig så fick jag nog. Jag slog tillbaka. Även då syndade jag och förtjänade att dö! Den som slår sin far eller mor skall straffas med döden (2 Mos 21:15)

Pappa hade TV och jag fick leka med kompisar. Vi firade jul och födelsedagar. Jag älskade det. Men trodde det var Satan som frestade mig. Jag blev rädd för Harmagedon eftersom jag syndat. Varje gång vi skulle åka till pappa bad mamma för oss. Hon bad till Gud att vi skulle stå emot frestelserna.

Disco var synd. Musik var synd. Idoler var synd. Att tänka fel var synd. Att ifrågasätta var synd. Att äta blodmat var synd. Att tänka orena tankar var synd. Att inte tänka på samma sätt som mamma och hennes man var synd.

När vi var i skolan gick mamma igenom våra saker efter synder. Förutom saker som var förbjudna försvann det även pengar som jag fått av farmor och farfar. Hårschampo som jag sparat till med min veckopeng. Jag upplevde detta som mycket kränkande. Att inte ha rätt till min egendom och att bli granskad efter synder med jämna mellanrum. Jag hade så lite, men även det lilla jag hade togs ifrån mig.

Då jag uttryckte min ilska över kränkningar så anklagades jag för att vara stridslysten eller mentalsjuk.

Syndade kunde man göra både genom önskningar tankar och önskningar. Girighet var en synd. Jag tänkte ofta på saker jag önskade mig. Girighet var en synd, beroende på vem som begick den. Om jag ville ha mer mat eller pengar var det en synd. Det fanns medlemmar i församlingen som hade ett företag. Det var synd, de var giriga och rika. Det är lättare för en kamel att ta sig igen ett nålsöga än för en rik man att ta sig in i Guds rike. När mamma och hennes man däremot önskade sig ofta saker: ”om jag hade haft pengar skulle jag…”. 

Ett Jehovas Vittne måste ju vara givmilt. En gång hade jag fått ut mina 12 kr i veckopeng och köpte salta pinnar för dem. Jag träffade en kompis på gården och gick hem till henne. Då jag kom hem en stund senare frågade mamma om jag hade bjudit min kompis på salta pinnar. Då svarade jag att det hade jag inte. Hon tog påsen, öppnade den och tog ut hälften. Hon tvingade mig att gå och ge grannflickan detta. Jag ville inte bjuda, absolut inte så mycket. Det var ju mitt godis som jag hade köpt för min veckopeng.  Men har mamma sagt något så är det så. Det är värre att trotsa henne än att trotsa Gud. Så jag gick och ringde på hos kompisen. Jag var arg både på mamma och på kompisen. Jag grät. När hon öppnade dörren smulade jag sönder allt innanför dörren på deras heltäckningsmatta och skrek ”Här har du!”

Det var en synd att ljuga. Men jag ljög för att skydda mig själv. I skolan stod jag inte upp för religionen och berättade för mina klasskamrater varför jag inte fick delta i olika aktiviteter. Hade jag inte lärt mig att ljuga och vända kappan efter vinden hade jag varit sönderslagen för jämnan. Straffen för synd var mammas, hennes mans och Guds vrede. Oftast var det jag som var olydig.

Jag kunde bli inlåst på rummet och slängd i säng. Jag blev dragen i hår och öron. Jag kunde få smäll på rumpan. Jag kunde bli hårt tagen i armen och omruskad. Indragen veckopeng. Jag kunde få lägga mig utan kvällsmat. Saker som jag hade blivit lovad kunde plötsligt dras in. Syndade jag eller var olydig så fick jag förstås muntliga tillrättavisningar också. Dessa bestraffningar var mest jag som drabbades av.

Om jag hade varit en perfekt dotter så skulle jag varit Jehovas Vittne, varit snällare, tagit bättre hand om mina syskon, gått mer i tjänsten, strävat efter att bli pionjär, mer hjälpsam, artigare, aldrig säga nej till en vuxen, tacksam och huslig. Hon önskade att jag hade varit som min kompis Jael i stället. Det sa hon till mig flera gånger. Jag hade varit mer värdefull om jag varit en son också. Att söner var mer värdefulla än döttrar sades aldrig rent ut. Men det vet man ändå som barn.

Jag var en otrolig skam för familjen och en stor besvikelse. När Harmagedon kom, skulle jag garanterat vara dömd till döden.

Värdelös

Jag var värdelös. Jag var inte värd att kosta på ett läkarbesök eller medicin när jag fick öroninflammation. Det var pappa som tog mig till läkaren.

Jag dög inte som jag var, jag var en dålig människa, jag var hatad, fet och ful. Alla saker som hände alla slag, utanförskapet och alla tillrättavisningar. Allt jag gjorde, tänkte och sa var fel. Framför allt var syndiga tankar och gärningar. Jag var en tjuv, eller åtminstone en potentiell tjuv och syndare. Jag behövde ständigt kontrolleras och vårt rum gicks igenom efter bevis. Jag fick veta att jag skulle dö på den yttersta dagen om jag inte gjorde som mamma sa.

Jag var inte ett älskat barn. Jag var jobbig, olydig och ville inte foga mig. Det var heller ingen som visade mig någon kärlek hemma. Mina småbröder fick kramar och pussar. Mig var det ingen som ville ha nära. Ju äldre jag blev så betraktades jag som att jag vore pestsmittad. Det var ingen som sa något rent ut. Min handduk fick inte hänga bredvid den övriga familjens. Jag fick inte krama och pussa på mina småbröder. Det var ingen som kramade och pussade på mig. Jag är osäker på om detta fysiska avståndstagande berodde på att jag inte var troende, att jag var fysiskt smutsig eller om jag bar på en smittsam sjukdom.

Jag försökte tro på Gud, men misslyckades.