Då jag själv gifte mig lovade min mamma hjälpa mig att sy klänning, fixa hår och vara med och ordna allt. Detta inträffade under pudelfrisyerna och gräddbakelsernas tid.
Hon permanentade faktiskt mitt hår. Min blivande man och jag åkte dit. Mamma och jag satt i köket. Männen satt i vardagsrummet. Det går inte prata om något annat än bibeln, Gud och den yttersta dagen. Den här gången var det bibelöversättningar som disskuterades. Ord kan ju ha olika betydelser under olika tidsepoker. Samma ord kan ha olika betydelser beroende på när de skrevs. Min styvfar menade då på att vid varje bibelöversättning var Gud med och såg till att det blev rätt ord det översattes till i den nya översättningen. Så hans sanning inte skulle gå förlorad eller feltolkas. Gud såg till att de använde, för tidseran, det rätta ordet i nyöversättningen. Att argumentera med någon som är så övertygad om sin sak är omöjligt.
Ute i köket satt jag och fick mitt hår permanentat. Mamma missade inte en chans att berätta för mig hur jobbigt det var och att hon egentligen hade annat att göra. Men till slut var min pudelfrisyr klar, mycket modern och tidsenlig. Nu kunde jag visa mig i kyrkan utan att behöva skämmas för mina bröllopsfoton resten av livet.
Så återstod klänningen, men ju längre tiden gick så fick hon annat att göra. Klänningen kunde hon inte vara med och sy. Hon behövde ju sy en klänning till sammankomsten åt min lillasyster. När jag väl insåg att jag inte skulle få någon hjälp blev det bråttom att beställa klänningen i gräddbakelsemodell från en butik istället.
Mamma och min styvfar meddelade att de inte skulle gå i kyrkan. Jehovas Vittnen kan inte gå i andra kyrkor än Rikets sal. Sorgligt, men det var inte så mycket att göra något åt. Jag hade ju inte räknat med att de skulle komma. Jag känner dem.
Några dagar innan bröllopet så bestämmer de sig för att de heller inte skulle komma på festen. De hade hört talas om att ”Världens människor”, människor som inte var Jehovas Vittnen, kunde få snuskiga telegram på bröllop. Så min mamma kom inte på bröllopsfesten heller.
Efter detta valde jag att bryta all kontakt med min mamma. Jag insåg att vår relation aldrig skulle bli bättre. Även om jag förlät allt hon utsatt mig för genom barndomsåren. Det skulle aldrig bli bättre än så här. Hon skulle fortsätta att se fel i allt jag gjorde och jag skulle fortsätta att söka hennes bekräftelse på att jag duger. Jag kommer aldrig duga i hennes ögon. Inte så länge jag inte blir hemmafru och Jehovas Vittne.
Det kanske förefaller hårt att bryta kontakten med sin mamma. Jag har funderat mycket över om jag gjorde rätt. Men nu kan jag försöka läka mig själv och reparera de skador hon gjort mig genom åren. Jag försöker bli en hel människa igen.
Må hända att det verkar småaktigt att inte ha överseende och försåt en sådan sak. Men i mina ögon var detta bara en upprepning av allt som skett i barndomen, men även en indikation på hur framtiden skulle komma att bli. Hela tillvaron kretsar kring dem. Vad de tycke, tror och vill. I framtiden skulle det bli precis lika dant.
Allt handlar om dem och de kommer fortsätta svika mig. Ibland kommer det ske med regionen som förtecken. Om du har vänner som agerar på detta sätt så vill du inte längre umgås med dem. Varför ska man ha andra krav på sina familjemedlemmar?
Hela min barndom har jag blivit hänsynslöst behandlad och varför ska jag låta det fortgå? Varför skulle jag låta dem fortsätta berätta för mig hur värdelös jag är och att allt jag säger och gör är dåraktigt?
Hur hade du gjort?
