Vår familj var fattig. Mamma hade valt att vara hemmafru och hennes man arbetade några timmar i veckan. Det var städjobb och tidningskörning under vissa perioder.

I min familj jobbade mammas man några timmar om dagen. Mamma var hemmafru. Vi levde på de kronor han lyckades dra in. I övrigt fick de underhåll för min syster. De fick barnbidrag för fyra barn. Bostadsbidrag ramlade också in varje månad. Det var allt.

Inställningarna till heltidsarbete och heltidsarbetande människor var negativ. Människor som arbetade heltid prioriterade inte sina barn, missade värdefull tid som de kunde spenderat i tjänsten. Dessutom sa det en hel del om deras karaktär. De var mycket giriga. I församlingen fanns det några som var egna företagare, vilket är detsamma som att avsäga sig sin plats i paradiset. I bibeln står det skrivet att det är lättare för en kamel att ta sig genom ett nålsöga än för en rik man att komma in i Guds rike. Inte för att jag själv trodde på så mycket av vad de sa, men efter en uppväxt med en så annorlunda inställning till att jobba så hade jag nog svårare än andra att förstå det här med arbete.

Vi blev ibland avkrävda att vi skulle hjälpa till hemma med argumentet ”den som inte vill arbeta ska heller inte äta”. Jag förringar inte arbetet med att vara hemmafru och ha fyra barn, men jag önskade att de hade valt annorlunda.

Det fanns inga pengar till något. Mamma och vår fosterpappa valde att sätta sig själv och sina önskningar framför oss och våra behov av mat, kläder, läkarbesök, trygghet och leksaker. De valde att utföra minimalt med arbete och försörjde sig till större delen på bidrag. Detta hittar de stöd för i bibeln där det står skrivet att det är lättare för en kamel att ta sig igenom ett nålsöga än för en rik man att ta sig in i himmelriket.

Andra förklaringar var att det var det bästa för barnen att få vara hemma med sin mamma.

Frågade jag mamma varför min fosterpappa inte jobbade mer var förklaringen den att ”han var ju så duktig tog ju i så mycket när han jobbade, så han klarade inte att jobba heltid”. Vid några tillfällen hittade han pengar på golvet i butiken där han städade. Han la alltid upp dem på disken, även den gången då han hittade en tusenlapp. Han trodde att det var hans chef som prövade honom. Prövade honom för att se om han höll måttet som anställd och som människa.

Veckopeng

Jag fick min veckopeng på 12kr. Veckopengen var ett utmärkt sätt att straffa oss med hela tiden. Så fort det var något så drogs den in. De tvingade oss att hjälpa till mer hemma, vara extra lydiga och snälla. Men man kunde inte veta så noga, ibland drogs den in utan att man förstod varför.

Stöld

En gång hade jag fått en hundralapp av farmor och farfar när vi var där. Det var jättemycket pengar. När jag kom hem stoppade jag den i sparbössan. Vid mammas regelmässiga kontroller av vårt rum hittade hon sedeln och tog den. Ett barn kunde inte ha så mycket pengar, den måste jag ha tagit för henne. Det blev ett stort bråk. Då för första gången slog jag tillbaka när hon slog mig.

Jag ville ha knark

Pappa berättade en gång att det hade flutit iland knark i viken där han bor. Varje gång vi gick där efter kanten tittade jag mycket uppmärksamt. Tänk om jag kunde hitta knark där. Jag skulle kunna bli rik när jag sålde det.

Tacksamhet

Jag har ofta fått höra att jag borde vara tacksam mot mina föräldrar för att de gett mig husrum, kläder och mat. Men jag hade svårt att uppbåda den tacksamhet som jag avkrävdes. Förutom detta borde jag vara mer generös, titta bara på min kompis Jael, jag borde vara mer som henne.

Hemma borde jag ha hjälpt till mer. Ofta fick jag höra att ”den som inte arbetar ska heller inte äta”. När jag som vuxen reflekterar över detta undrar jag varför det bara gällde oss barn. De fick bostadsbidrag, barnbidrag och underhåll från pappa för att de hade oss. Vår del i hushållskassan borde överskridit vad de själva bidrog med.