Då vi inte hade så mycket pengar skulle det sparas på alla upptänkliga vis. Något som följde i fattigdomens spår var bristen på hygienprodukter. Det var inte så noga med hygienen alls faktiskt. Då vi ibland ändå fick bada så var det inte alltid de hade köpt schampo eller tvål. Ibland köptes det stora ekononomiförpackningar av schampo, ibland fanns det inget. Då skulle vi tvätta oss med såpa om vi nu ville tvätta oss. Det var tydligen bra och håret skulle bli så glansigt och fint. Men att håret blev så fint var nog inte den verkliga orsaken. Det var något jag upplevde som mycket pinsamt, tänk om någon skulle komma hem till oss och se att vi inte hade hårschampo.

Vi fick inte lära oss att sköta vår hygien. Ett bad i veckan kanske. Men det ställdes inga krav på att vi skulle tvätta oss då. Vi fick heller aldrig lära oss att vi skulle byta till rena kläder.

Hemma hos oss var det förbjudet att visa sig naken. Att bada nakna tillsammans med sina syskon var inte acceptabelt. Men min syster fick bada tillsammans med småpojkarna om hon badade med kläderna på.

Tänk dig känslan av en stor fluffig, väldoftande, handduk i någon pastellfärg när du kommer upp ur badet. Den längtade jag efter. Men vi hade inga stora fluffiga handdukar. Allt vi hade var äldre hårda handdukar. Men jag sparade ihop till det med min veckopeng. Jag fick aldrig ihop tillräckligt mycket pengar för att det skulle bli ett stort badlakan. Men små handdukar i rosa och mintgrönt. Det gav ändå känslan av lyx.

Deodorant

När vi var små var det acceptabelt att det inte fanns pengar till deodoranter, men problemet blev ju mer påtagligt med åren. Jag minns att det var synd att använda deodorant, men blir i skrivande stund osäker på varför. Jag har minnen av att kompisarna inte ville leka med mig för att jag luktade illa.

Tandborstning

Tänder var ett område som försummades hemma. När jag var riktigt liten borstade mamma mina tänder. Men någon gång i sex sjuårsåldern krånglade jag ovanligt mycket då mamma skulle borsta mina tänder. Efter detta fick jag sköta tandborstningen själv. Detta resulterade förstås i massa hål under de kommande åren.  

Under en period slutade jag borsta tänderna helt eftersom hela familjen delade på min fosterpappas tandborste. Det började med att mamma lovade att vi skulle få nya tandborstar. Då kastade jag bort de gamla. Hon köpte oss inte några nya tandborstar, utan vi blev hänvisade till hans.

Städning

Hemma hos oss var det inte så noga med saker. Ibland hade vi lakan, ibland inte. När man kom hem till oss och gick barfota fick man torka av fötterna mot benet för att få bort sanden som låg på golvet. Ett tag förbjöd min styvpappa mamma dammsuga. Inte för att dammsugningen skedde så ofta, men efter det var bara tillåtet att moppa golvet. Jag minns inte om det var för onda andar, att det var synd eller om det bara var en av hans nycker.  

Disktrasor klipptes till av gamla avlagda kläder.

Toalettpapper

Det fanns inte alltid tillgång till toalettpapper. Tidningspapper fanns. För er som aldrig behövt använda tidningspapper att torka er med kan jag berätta att tidningspapper är hårt vilket gör det svårt att torka sig med. Om du tar ett tidningsark så behöver du knöla till det, skrynkla det och gnugga den ena sidan mot den andra. Efter en stund blir tidningssidan tillräckligt mjuk för att använda.

Att torka sig med tidningspapper gör att man blir svart mellan benen. Detta leder till att även underbyxorna färgas svarta. Underbyxor som inte bytts på länge, missfärgade både av urin och tidningspapper, gör det mycket pinsamt att byta om i skolgymnastiken.

Sängvätning

Jag kissade i sängen tills jag var tolv år.

Vår familj var fattig. Mamma hade valt att vara hemmafru och hennes man arbetade några timmar i veckan. Det var städjobb och tidningskörning under vissa perioder.

I min familj jobbade mammas man några timmar om dagen. Mamma var hemmafru. Vi levde på de kronor han lyckades dra in. I övrigt fick de underhåll för min syster. De fick barnbidrag för fyra barn. Bostadsbidrag ramlade också in varje månad. Det var allt.

Inställningarna till heltidsarbete och heltidsarbetande människor var negativ. Människor som arbetade heltid prioriterade inte sina barn, missade värdefull tid som de kunde spenderat i tjänsten. Dessutom sa det en hel del om deras karaktär. De var mycket giriga. I församlingen fanns det några som var egna företagare, vilket är detsamma som att avsäga sig sin plats i paradiset. I bibeln står det skrivet att det är lättare för en kamel att ta sig genom ett nålsöga än för en rik man att komma in i Guds rike. Inte för att jag själv trodde på så mycket av vad de sa, men efter en uppväxt med en så annorlunda inställning till att jobba så hade jag nog svårare än andra att förstå det här med arbete.

Vi blev ibland avkrävda att vi skulle hjälpa till hemma med argumentet ”den som inte vill arbeta ska heller inte äta”. Jag förringar inte arbetet med att vara hemmafru och ha fyra barn, men jag önskade att de hade valt annorlunda.

Det fanns inga pengar till något. Mamma och vår fosterpappa valde att sätta sig själv och sina önskningar framför oss och våra behov av mat, kläder, läkarbesök, trygghet och leksaker. De valde att utföra minimalt med arbete och försörjde sig till större delen på bidrag. Detta hittar de stöd för i bibeln där det står skrivet att det är lättare för en kamel att ta sig igenom ett nålsöga än för en rik man att ta sig in i himmelriket.

Andra förklaringar var att det var det bästa för barnen att få vara hemma med sin mamma.

Frågade jag mamma varför min fosterpappa inte jobbade mer var förklaringen den att ”han var ju så duktig tog ju i så mycket när han jobbade, så han klarade inte att jobba heltid”. Vid några tillfällen hittade han pengar på golvet i butiken där han städade. Han la alltid upp dem på disken, även den gången då han hittade en tusenlapp. Han trodde att det var hans chef som prövade honom. Prövade honom för att se om han höll måttet som anställd och som människa.

Veckopeng

Jag fick min veckopeng på 12kr. Veckopengen var ett utmärkt sätt att straffa oss med hela tiden. Så fort det var något så drogs den in. De tvingade oss att hjälpa till mer hemma, vara extra lydiga och snälla. Men man kunde inte veta så noga, ibland drogs den in utan att man förstod varför.

Stöld

En gång hade jag fått en hundralapp av farmor och farfar när vi var där. Det var jättemycket pengar. När jag kom hem stoppade jag den i sparbössan. Vid mammas regelmässiga kontroller av vårt rum hittade hon sedeln och tog den. Ett barn kunde inte ha så mycket pengar, den måste jag ha tagit för henne. Det blev ett stort bråk. Då för första gången slog jag tillbaka när hon slog mig.

Jag ville ha knark

Pappa berättade en gång att det hade flutit iland knark i viken där han bor. Varje gång vi gick där efter kanten tittade jag mycket uppmärksamt. Tänk om jag kunde hitta knark där. Jag skulle kunna bli rik när jag sålde det.

Tacksamhet

Jag har ofta fått höra att jag borde vara tacksam mot mina föräldrar för att de gett mig husrum, kläder och mat. Men jag hade svårt att uppbåda den tacksamhet som jag avkrävdes. Förutom detta borde jag vara mer generös, titta bara på min kompis Jael, jag borde vara mer som henne.

Hemma borde jag ha hjälpt till mer. Ofta fick jag höra att ”den som inte arbetar ska heller inte äta”. När jag som vuxen reflekterar över detta undrar jag varför det bara gällde oss barn. De fick bostadsbidrag, barnbidrag och underhåll från pappa för att de hade oss. Vår del i hushållskassan borde överskridit vad de själva bidrog med.

När vi flyttade ihop med mammas nya man kastades våra leksaker eftersom de hade onda andar i sig. Det fanns förbjudna leksaker: smurfar, övernaturligheter, spöken tomtar trollerisaker, häxor, actionfigurer allt som Jehova inte gillade.

Det fanns alltså ett stort regelverk för vad som var tillåtna leksaker och inte. Leksaker som vi hade fått i julklapp och födelsedagspresent av pappa var förbjuda.

Smurfar var förbjudna

Smurfar var förbjudna eftersom de vaknar till liv på natten och stryper barn. Smurfar var egentligen små djävlar. Jultomtar, spöken och mycket annat var också förbjudet.

Bokmärken

På min födelsedag fick jag ett bokmärkesalbum och bokmärken av farmor och farfar. Älskade fina farmor och farfar visste alltid vad en liten flicka behövde! Men precis som allt annat så censurerades även mina bokmärken. Jultomtar, spöken, änglar, clowner, barnkalas, tecknade gubbar som hade spetsiga öron och allt annat som kunde vara ogudaktigt togs ifrån mig.  Det var mycket förbjudet med bokmärken med tomtar och änglar. Det var ju inte riktiga änglar. Jag sprättade upp pärmen till mina bokmärkesalbum, där i kunde jag stoppa mina förbjudna bokmärken. Jag har faktiskt fortfarande kvar mina bokmärken, även de vikta tomtarna och änglarna.

Mitt dockskåp

Då jag var liten fick jag ett dockskåp. Det följde med när vi flyttade till Mariestad. Konstigt nog så fick jag behålla det då det kastades leksaker med onda andar i. Men mammas man tog taket på dockskåpet för mig och målade en tavla på det. Jag blev jätteledsen, det var ju mitt dockskåp. Varför skulle han ta det för mig. Det hade han ingen rättighet att göra. Efter mycket tjat lyckades jag få tillbaka taket och tog med alla delarna hem till pappa. Min pappa var bäst på att laga och fixa. Han målade taket vitt igen om limmade fast det. Han tapetserade om och fixade det som var trasigt. Nu hade jag fått en liten upprättelse i alla fall.

Snickarlåda

Jag hade fått en snickarlåda. Den innehöll såg, penna, skruvmejsel, hammare och vinkelhake. Allt som en liten snickare kunde behöva. Min styvpappa tog min skruvmejsel. Jag krävde att få den tillbaka. Det var ju min! Han hade ingen rätt att bara ta den. Men då sa han att om han inte fick ha den så skulle inte jag få bo i hans hus. Jag blev jätteglad. Jag ville ju inte bo i hans hus. Jag ville ju bo hos pappa. Men han gjorde mig mycket besviken den gången. Jag fick varken flytta till pappa eller fick tillbaka min skruvmejsel.

Läppglans

Som alla andra små flickor så önskade jag mig fina saker. Jag önskade mig ett läppglans hetast av allt. Men det var ingen idé att fråga eller spara ihop till ett eget. Det visste jag. Att sminka sig var synd och likställt med att bjuda ut sig. Att använda läppglans var nästan som att sminka sig, det skulle jag aldrig få göra. Det fanns unga tonåringar i församlingen som sminkade sig. Åh, vad jag tyckte de var lyckliga. Vad mamma däremot ansåg om dem och deras föräldrar som tillät detta hade jag helt klart för mig.

Jag minns inte så mycket av de första åren av barndomen, då innan pappa flyttade ut. Bara några enstaka minnesfragment hur det såg ut hemma och vissa enstaka händelser. Både det lilla barnets stora katastrofer, stora besvikelser och saker som var viktiga för mig då. Det fanns även saker som jag missuppfattade helt då, som jag kan le lite åt idag.

Jag minns hur jag försökte spola ned mammas guldljusstake i toaletten eftersom jag råkat tappa den där. För att mamma inte skulle få veta det försökte jag spola ner den.

Men efter att pappa flyttade ut bodde mamma kvar med oss två flickor i lägenheten. Det var den lägenhet vi tidigare delade med pappa. Istället flyttade det in en inneboende. Mamma skaffade dagbarn och ibland städade hon trappor.

Jag gick på kyrkans barntimmar och musikskolan. På kyrkans barntimmar fick vi måla och göra en ljusstake i lera. Kyrkans barntimmar var något jag älskade. Men tyvärr fick jag inte gå dit längre efter att mamma hade blivit Jehovas Vittne.

Jag fick ett fint smyckeskrin av mamma en gång. Skrinet hade utsirade figurer av äkta silverplast. Det var mycket vackert. En riktig skatt i mina ögon. Det var lördag. Smyckeskrinet måste varit mycket dyrt, för jag minns min besvikelse när jag inte fick det utlovade lördagsgodiset efteråt.

Jag minns även min nya röda cykel. Den var fin och glänste i solen. Mamma hade tagit på mig klänning och vita nylonstrumpbyxor. Jag strålade av lycka. Men det är svårt att cykla, speciellt i början. Jag ramlade naturligtvis. Vi fick gå hem igen och plåstra om mig och sätta på mig ett par hela strumpbyxor.

Parkleken

I parken fanns det en barack uppställd om somrarna. Där inne bodde en lekfröken. Ja, jag var helt säker på att fröken verkligen bodde i baracken. Där kunde man måla, göra pärlhalsband eller cykla på cyklarna i parken. Ibland hade pappa med kameran och fotade oss i parken. Han var lite besvärlig vår pappa. Man var tvungen att vara still LÄÄÄÄNGGGEEE. Han skulle mäta ljuset och ställa in kameran. Vilken tid det kunde ta. Hans kamera har varit på månen förresten. Nja, det kanske inte stämde riktigt med verkligheten. Men det var sanningen då!

Barnen som bodde i huset

Jag hade många kompisar Sofia, Ann-Charlott och Mattias. Matias pappa jobbade på Esso. Vilken pappa! Vi kompisar fick en varsin reklam t-shirt med Tiger i tanken. Den var så fin och på baksidan hade tigern en svans. Ibland badade vi tillsammans Mattias och jag. Ann-Charlott var min bästa kompis. Hon var ett par år äldre än jag. Hon bodde i trappuppgången bredvid. För att komma till henne var man tvungen att ta vägen genom den mörka källargången. Det var lite skrämmande, men värt det för Ann-Charlott var den bästa kompisen man kunde ha. Sofias pappa var muskelknutte, han hade gummiband i källaren.

Mamma blev Jehovas Vittne

En gång fick jag ha fest med mina kompisar. Mamma hade tagit in ett litet träd och bundit fast chokladkolor i dess grenar. Vi fick hoppa i sängen och jag tror jag hade roligt. Men jag fick inte bara bjuda mina kompisar, utan jag var även tvungen att bjuda in andra Jehovas Vittnens barn, även dem jag inte tyckte om. Ju äldre jag blev desto mer växte kravet på att jag bara skulle umgås med ”vännernas” barn och ”världens barn” ansågs som olämpligt sällskap. Att de var olämpligt sällskap var givet, de kanske hade TV, hade någon förälder som rökte, levde i synd, föräldrarna var religiösa, de svor ibland osv. Så synade man familjen i sömmarna så framträdde mönstret – deras barn var olämpligt sällskap.

Ibland lämnade mamma bort mig att bli barnvaktad hos en annan familj inom Jehovas Vittnen, de slog mig med ris.

Besök hos morfar

En gång skulle vi åka och hälsa på morfar. Vi åkte tåg. Tror han bodde söder om Stockholm. Han var snäll morfar. Han var en sån där man som man kände att han tyckte om barn. Även om jag var blyg eftersom jag inte kände honom så bra. Morfar hade en stor hund som var stor som en ponny när man var liten. Före resan var mamma vänlig nog att upplysa mig om att tåg kunde spåra ur och vi kunde dö.

Då jag själv gifte mig lovade min mamma hjälpa mig att sy klänning, fixa hår och vara med och ordna allt. Detta inträffade under pudelfrisyerna och gräddbakelsernas tid.

Hon permanentade faktiskt mitt hår. Min blivande man och jag åkte dit. Mamma och jag satt i köket. Männen satt i vardagsrummet. Det går inte prata om något annat än bibeln, Gud och den yttersta dagen. Den här gången var det bibelöversättningar som disskuterades. Ord kan ju ha olika betydelser under olika tidsepoker. Samma ord kan ha olika betydelser beroende på när de skrevs. Min styvfar menade då på att vid varje bibelöversättning var Gud med och såg till att det blev rätt ord det översattes till i den nya översättningen. Så hans sanning inte skulle gå förlorad eller feltolkas. Gud såg till att de använde, för tidseran, det rätta ordet i nyöversättningen. Att argumentera med någon som är så övertygad om sin sak är omöjligt.

Ute i köket satt jag och fick mitt hår permanentat. Mamma missade inte en chans att berätta för mig hur jobbigt det var och att hon egentligen hade annat att göra. Men till slut var min pudelfrisyr klar, mycket modern och tidsenlig. Nu kunde jag visa mig i kyrkan utan att behöva skämmas för mina bröllopsfoton resten av livet.

Så återstod klänningen, men ju längre tiden gick så fick hon annat att göra. Klänningen kunde hon inte vara med och sy. Hon behövde ju sy en klänning till sammankomsten åt min lillasyster. När jag väl insåg att jag inte skulle få någon hjälp blev det bråttom att beställa klänningen i gräddbakelsemodell från en butik istället.

Mamma och min styvfar meddelade att de inte skulle gå i kyrkan. Jehovas Vittnen kan inte gå i andra kyrkor än Rikets sal. Sorgligt, men det var inte så mycket att göra något åt. Jag hade ju inte räknat med att de skulle komma. Jag känner dem.

Några dagar innan bröllopet så bestämmer de sig för att de heller inte skulle komma på festen. De hade hört talas om att ”Världens människor”, människor som inte var Jehovas Vittnen, kunde få snuskiga telegram på bröllop. Så min mamma kom inte på bröllopsfesten heller. 

Efter detta valde jag att bryta all kontakt med min mamma. Jag insåg att vår relation aldrig skulle bli bättre. Även om jag förlät allt hon utsatt mig för genom barndomsåren. Det skulle aldrig bli bättre än så här. Hon skulle fortsätta att se fel i allt jag gjorde och jag skulle fortsätta att söka hennes bekräftelse på att jag duger. Jag kommer aldrig duga i hennes ögon. Inte så länge jag inte blir hemmafru och Jehovas Vittne.

Det kanske förefaller hårt att bryta kontakten med sin mamma. Jag har funderat mycket över om jag gjorde rätt. Men nu kan jag försöka läka mig själv och reparera de skador hon gjort mig genom åren. Jag försöker bli en hel människa igen.

Må hända att det verkar småaktigt att inte ha överseende och försåt en sådan sak. Men i mina ögon var detta bara en upprepning av allt som skett i barndomen, men även en indikation på hur framtiden skulle komma att bli. Hela tillvaron kretsar kring dem. Vad de tycke, tror och vill. I framtiden skulle det bli precis lika dant.

Allt handlar om dem och de kommer fortsätta svika mig. Ibland kommer det ske med regionen som förtecken. Om du har vänner som agerar på detta sätt så vill du inte längre umgås med dem. Varför ska man ha andra krav på sina familjemedlemmar?

Hela min barndom har jag blivit hänsynslöst behandlad och varför ska jag låta det fortgå? Varför skulle jag låta dem fortsätta berätta för mig hur värdelös jag är och att allt jag säger och gör är dåraktigt?

Hur hade du gjort?