Som barn har du skyldighet att lyda och hedra dina föräldrar. Olydnad och uppkäftighet är inget som tolereras. Föräldrar ska tukta sina barn. Frågar du ett Jehovas Vittne om det slår sina barn så är de ju oftast inte dummare än att de svarar något diplomatiskt som till exempel att barnaga är förbudet i Sverige.
”Den som spar på riset hatar sin son, den som älskar honom fostrar i tid” Ords 13:24
”Ge honom aga och rädda honom från dödsriket” Ords 23:13-14
”Den som älskar sin son agar honom ofta, då kommer han till slut att få glädje av honom.” Syr 30:1
”Allt vad ni vill att människor skola göra mot er skall ni också göra mot dem” – det innebar att vi skulle vara snälla och trevliga, själva slog de oss och behandlade oss som tjuvar.
“Den som inte vill arbeta ska heller inte äta” men själva levde de på största delen på bidrag.
Min mamma slog mig när jag var barn. Min styvfar slog mig och mamma gjorde inget för att stoppa det. Det var så skamfyllt att jag inte kunde berätta för någon. Jag hade ju varit så olydig och besvärlig att de gjort mig illa. Jag hade både blivit tillrättavisad och kränkt. Jag ville aldrig någonsin att någon skulle få veta.
Inte bli lyssnad på
Barn lyssnades inte på hemma. Jag upplevde mig ofta mycket kränkt. I alla fall jag trodde det berodde på att jag var barn och att jag ifrågasatte den rätta läran. Så ett av mina största mål var att bli vuxen, eller åtminstone ungdom eller tonåring.
Förutom de ca 20 timmarna religiösa aktiviteter som mitt liv redan upptogs av så skickades jag hem till en äldre tant för att studera Jehovas Vittnens ungdomsbok ”Ungdomar frågar”. Jag blev faktiskt glad, inte för att jag var ett dugg intresserad av boken, men för att jag tydligen räknades som ungdom. Så jag gick dit. Men det var en mycket stor besvikelse då hon ansåg att jag inte var mogen för den ännu utan tvingades läsa deras barnbok ”Lyssna till den store läraren” istället. Efter ett tag struntade jag i att gå dit när de skickade iväg mig.
