Jag minns inte så mycket av de första åren av barndomen, då innan pappa flyttade ut. Bara några enstaka minnesfragment hur det såg ut hemma och vissa enstaka händelser. Både det lilla barnets stora katastrofer, stora besvikelser och saker som var viktiga för mig då. Det fanns även saker som jag missuppfattade helt då, som jag kan le lite åt idag.
Jag minns hur jag försökte spola ned mammas guldljusstake i toaletten eftersom jag råkat tappa den där. För att mamma inte skulle få veta det försökte jag spola ner den.
Men efter att pappa flyttade ut bodde mamma kvar med oss två flickor i lägenheten. Det var den lägenhet vi tidigare delade med pappa. Istället flyttade det in en inneboende. Mamma skaffade dagbarn och ibland städade hon trappor.
Jag gick på kyrkans barntimmar och musikskolan. På kyrkans barntimmar fick vi måla och göra en ljusstake i lera. Kyrkans barntimmar var något jag älskade. Men tyvärr fick jag inte gå dit längre efter att mamma hade blivit Jehovas Vittne.
Jag fick ett fint smyckeskrin av mamma en gång. Skrinet hade utsirade figurer av äkta silverplast. Det var mycket vackert. En riktig skatt i mina ögon. Det var lördag. Smyckeskrinet måste varit mycket dyrt, för jag minns min besvikelse när jag inte fick det utlovade lördagsgodiset efteråt.
Jag minns även min nya röda cykel. Den var fin och glänste i solen. Mamma hade tagit på mig klänning och vita nylonstrumpbyxor. Jag strålade av lycka. Men det är svårt att cykla, speciellt i början. Jag ramlade naturligtvis. Vi fick gå hem igen och plåstra om mig och sätta på mig ett par hela strumpbyxor.
Parkleken
I parken fanns det en barack uppställd om somrarna. Där inne bodde en lekfröken. Ja, jag var helt säker på att fröken verkligen bodde i baracken. Där kunde man måla, göra pärlhalsband eller cykla på cyklarna i parken. Ibland hade pappa med kameran och fotade oss i parken. Han var lite besvärlig vår pappa. Man var tvungen att vara still LÄÄÄÄNGGGEEE. Han skulle mäta ljuset och ställa in kameran. Vilken tid det kunde ta. Hans kamera har varit på månen förresten. Nja, det kanske inte stämde riktigt med verkligheten. Men det var sanningen då!
Barnen som bodde i huset
Jag hade många kompisar Sofia, Ann-Charlott och Mattias. Matias pappa jobbade på Esso. Vilken pappa! Vi kompisar fick en varsin reklam t-shirt med Tiger i tanken. Den var så fin och på baksidan hade tigern en svans. Ibland badade vi tillsammans Mattias och jag. Ann-Charlott var min bästa kompis. Hon var ett par år äldre än jag. Hon bodde i trappuppgången bredvid. För att komma till henne var man tvungen att ta vägen genom den mörka källargången. Det var lite skrämmande, men värt det för Ann-Charlott var den bästa kompisen man kunde ha. Sofias pappa var muskelknutte, han hade gummiband i källaren.
Mamma blev Jehovas Vittne
En gång fick jag ha fest med mina kompisar. Mamma hade tagit in ett litet träd och bundit fast chokladkolor i dess grenar. Vi fick hoppa i sängen och jag tror jag hade roligt. Men jag fick inte bara bjuda mina kompisar, utan jag var även tvungen att bjuda in andra Jehovas Vittnens barn, även dem jag inte tyckte om. Ju äldre jag blev desto mer växte kravet på att jag bara skulle umgås med ”vännernas” barn och ”världens barn” ansågs som olämpligt sällskap. Att de var olämpligt sällskap var givet, de kanske hade TV, hade någon förälder som rökte, levde i synd, föräldrarna var religiösa, de svor ibland osv. Så synade man familjen i sömmarna så framträdde mönstret – deras barn var olämpligt sällskap.
Ibland lämnade mamma bort mig att bli barnvaktad hos en annan familj inom Jehovas Vittnen, de slog mig med ris.
Besök hos morfar
En gång skulle vi åka och hälsa på morfar. Vi åkte tåg. Tror han bodde söder om Stockholm. Han var snäll morfar. Han var en sån där man som man kände att han tyckte om barn. Även om jag var blyg eftersom jag inte kände honom så bra. Morfar hade en stor hund som var stor som en ponny när man var liten. Före resan var mamma vänlig nog att upplysa mig om att tåg kunde spåra ur och vi kunde dö.
