Att läsa vanliga böcker var något som var förbjudet för det mesta.

Olämplig litteratur var förbjudet. För att vi skulle få läsa en bok så behövde mamma läsa den först.

För att jag skulle få läsa en bok, var mamma tvungen att läsa den först. Det fanns många saker som gjorde litteratur förbjuden, mamma var hårdare än censurreglerna vid den tiden. Spöken, tomtar, troll, övernaturliga väsen, barn som inte tjänade som goda förebilder, nakenhet, att det fanns någon som rökte i den, att de hade ett ovårdat språk osv.

Jehovas Vittnens egna böcker var godkända. Vi var på biblioteket några gånger, men det upphörde eftersom det blev för jobbigt för mamma att läsa igenom alla böcker vi skulle låna först. Men det går ju inte att ge sina barn olämplig litteratur. Barnen Hedenhös och Scarry Katt var två av de böcker som faktiskt klarade censuren.

Att läsa på gymnasiet var heller inte något som de hade tänkt att jag skulle göra.

Skolan

Skolan var en jobbig tid på många sätt. Krocken mellan mina föräldrahem och den vanliga värden var inte lätt alla gånger. Skolan sågs av min mamma och hennes man som ett perfekt tillfälle för mig att sprida ”sanningen” och placera böcker. Så på rasterna försökte jag sälja religiösa böcker till mina klasskompisar, ända tills de började retas med mig. Jag lyckades aldrig sälja några böcker. Hur skulle jag förresten kunna ha någon fungerande relation med mina klasskamrater, de skulle ju dö i Harmagedon.

Hemma oss sågs inte skolan som något viktigt. Vi uppmuntrades aldrig att göra läxor. Vi fick heller aldrig beröm för prestationer i skolans värd. Kanske eftersom vi var flickor, kanske för att vi inte var biologiska barn till min fosterpappa. Vi hade inte svårare för oss i skolan än andra barn. Men våra bröders framgångar var viktigare att uppmärksamma.

Skolan var inte viktig. Där slösade jag mest bort tiden. De lärde ut “irrläror” och “värdelösa kunskaper”. Det var ingen som brydde sig om ifall jag varit duktig. Jag fick aldrig beröm för skolarbetet.

En gång fick min styvpappa för sig att han skulle klippa ur min läsebok. Den var olämplig eftersom den handlade om ett spöke. Efter detta ville jag inte gärna ta hem läxor heller. Det är ju inte roligt att behöva visa upp en bok som någon klippt sönder för fröken.  

Som Jehovas Vittne förväntades jag avbryta studierna efter nian och gå i tjänsten. Att bli pionjär var något ungdomar uppmuntrades till. Jag förväntades sedan gifta mig, skaffa barn och bli hemmafru.

Jag skämdes ofta för min familj

Min fosterfar är inte precis känd för sin stilfullhet, humor eller generositet, snarare det motsatta. Saker fick inte kosta pengar. Att besöka en fågelsjö är ju gratis. Så det tog han med familjen på. När familjen var inpackad i bilen så transporterades vi till fågelsjön. Vi gick den utstakade leden utmed sjön. Efter kanten där så fanns ett gömsle för fågelskådare. Där gick han in och inne i gömslet fanns en grupp fågelskådare som låg med kikare och tittade ut över vattnet. Han kommer strax ut igen och berättar skrattande för familjen att han råkade släppa sig där inne. 

Gemensamma familjeaktiviteter

Förutom Jehovas Vittnens alla aktiviteter, böner och studier så åkte vi ibland på gemensamma familjeutflykter. Vi åkte till grannort som hade ett vattentorn som såg ut som en svamp. Där åt vi tunnbröd och oliver. Vi drack mjölk ur paketet. Sen åkte vi hem igen.

Den som inte arbetar ska heller inte äta

Mycket av det som sägs i hemmet är bibelcitat, eller citat av något som stått att läsa i Jehovas Vittnens litteratur. Om de t.ex. ville att jag skulle diska så kunde de få mig att göra det med indirekta hot ”Den som inte vill arbeta skall heller inte äta”.

Stanken

Jag skämdes över min familj. Vi luktade illa allihop. Mest mamma och min fosterpappa då de inte använde deodorant. Vi fick aldrig lära oss att tvätta oss. Ett tag hade hela familjen bara en tandborste att dela på.

Vi hade ofta flottigt hår. Borste hade de inte råd att köpa utan vi kammades varje morgon. Vi hade båda riktigt långt hår, så kamning var verkligen en pina. Då håret väl var urkramat sattes det upp med vanliga gummiband som man  har i köket. Det slet förstås på håret och det gjorde förskräckligt ont då de skulle tas ur.

Kläder

Vår familj var riktigt fattig.

Min fosterpappa gick klädd i en gammal vinterjacka av manchester, där armbågarna var försedda med lappar. På huvudet bar han en rutig keps. Han hade skjorta, kavaj och gabardinbyxor. Modellerna var mycket moderna, 20 år tidigare. Färgskalan var ofta brun, beige och senap. Vinterjackan bar han året runt. Jag minns speciellt den där gången vi åkte och badade i sjön. Det var kallt och folktomt på stranden. Men han satt där iklädd sin vinterjacka och nöjt av det varma vädret. Den jackan hade sett bättre tider. Sina saker bar han oftast i en ljusbrun läderportfölj. Regnade det hade han galoscher.

Mamma gick ofta klädd i dräkt när hon gick utanför hemmet. Till dräkten hade hon oftast en silkig blus. Dräkter brukade hon få av äldre tanter i församlingen som rensade ut sina garderober och gav henne istället för att kasta dem.

Jag och min syster fick inte många nya plagg.

Förutom att vi hade konstiga kläder så skämdes jag över min familj eftersom mamma och hennes man alltid skulle predika. Dessutom talade de ofta med hjälp av skriftställen. De citerade alltså bibeln eller andra religiösa skrifter. Det enda som talades om var religion. Alla diskussioner styrdes in på detta. Det gick inte tala om något annat.

Jag skämdes över min familj eftersom vi var så annorlunda, annorlunda klädda, det såg så annorlunda ut hemma hos oss, det fanns inte en enda vanlig bok, ingen TV, vi uppförde oss annorlunda, vårt liv var så annorlunda, vi var fattig och tillbringade nästan all vår vakna tid med religion på något sätt.

Dela glass

Någon gång hände det att vi fick glass. Konsums blåvita glass med melonsmak. Det billigaste paketet de hade i halvlitersstorlek, det blev inte så mycket när man delade på sex personer. Men bitarna var perfekta, ett mästerverk i fråga om exakthet och en urmakare skulle ha blivit imponerad över precisionsarbetet.

Fritidsaktiviteter

Det var ingen idé att fråga om fritidsaktiviteter. Det kostade pengar, synade man föreningen i sömmarna så var de ändå olämpliga. Någon ledare kunde tillhöra en kyrklig församling, föreningen kunde vara sponsrad av något företag som inte var lämpligt, deltog jag i aktiviteter så umgicks jag med ”väldens barn” (alltså andra barn som inte var med i Jehovas Vittnen) och det var intet lämpligt. Man riskerade sin tro genom att umgås med andra.

Latmasken

Lata och fattiga människor borde fråntas vårdnaden om barn. De valde att vi barn skulle leva både fattiga och i utanförskap. Det gick år emellan jag fick något nytt klädesplagg. Oftast var det begagnade kläder jag fick. Om de bara hade ansträngt sig lite och sökt arbete. Det gör mig så arg.

Hade de orkat arbeta åtminstone halvtid hade vi inte haft det så illa. Jag hade inte behövt avstå från att ta simmärken eller behövt lära mig att man ”lagar” strumpor genom att dra ut strumpan en bit från tån och snurrar ihop den och sedan sticker in den snurrade grejen mellan tårna. Kan hända att jag nu låter som en bortskämd barnunge, men vi barn har fått avstå ALLT för att de inte ville arbeta. 

Det var inte ens värt att berätta för mamma om jag hade gjort mig illa eller var sjuk. Jag var inte värd att kosta på ett läkarbesök. Däremot så visste jag att mamma kunde bli arg. Så jag lät bli att berätta om jag gjort mig illa. Jag minns speciellt en gång då jag hade slagit i mina knän ordentligt. Jag tog mig hem men vågade inte berätta för mamma om det. Jag trodde mina knä-SKÅLAR var trasiga. Då benen var raka så var de ju smalare än när benet var böjt. Jag trodde jag gjort sönder dem, men vågade inte berätta för mamma. Jag trodde att hon skulle bli arg för att de skulle vara tvungna att betala en läkare då. Så jag höll tyst.

Ett tag efter att vi hade flyttat från staden där pappa bor, till en ny stad 12 mil bort, började jag på förskolan. Om jag lyssnar på pappa, så var det morfar som lyckades övertyga mamma om att jag skulle gå på förskolan.

Min kompis föräldrar var pingstvänner

Förskolan låg ett kvarter bort. Det var läskigt att gå dit i vintermörkret. Jag fick en kompis på förskolan, jag minns inte vad hon heter längre. Hennes mamma följde henne alltid dit. En dag så frågade hennes mamma om inte jag kunde komma förbi hos dem och gå tillsammans med hennes dotter varje morgon. Det ville jag ju förstås. Det var en bit och gå. Det var mörkt under hösten och vintern. Jag såg verkligen fram emot sällskap. Hon bodde i ett av radhusen alldeles bredvid hyreshuset där vi bodde.  

Så kommande morgon gick jag dit och ringde på. Vi gick tillsammans till förskolan. Då jag kom hem samma eftermiddag blev jag genast förbjuden att umgås med henne mer. Mamma hade under dagen tagit reda på att hennes föräldrar var pingstvänner. Så hon var olämpligt sällskap för mig. Efterföljande morgon ville jag inte gå till förskolan.

Då, som så många gånger annars när jag inte ville gå, blev jag utslängd hemifrån. Jag fick på mig ytterkläderna och blev utslängd utanför dörren.  Då kunde jag välja att stå kvar i trappan eller ta mig till förskolan. In fick jag i alla fall inte komma igen. Just den här dagen då jag skulle gå till förskolan så stod mamma i fönstret och bevakade att jag inte gick till kompisen först.

Jag väntade utanför dörren men fick inte komma in igen. Sedan gick jag en lång omväg eftersom jag inte ville riskera att stöta ihop med min kompis. Om nu ett sexårigt barn kan ha så dåligt inflytande på mig kunde hon åtminstone tagit sitt ansvar och berättat för kompisens mamma om sitt beslut, men det hände aldrig. Gjorde jag inte som de sa fick jag stryk när jag kom hem.

Tvingades iväg fast jag var sjuk

En gång skickades jag till förskolan trots att jag var sned i nacken och hade ont. Klasskompisarna tyckte så synd om mig att de bäddade ner mig i docksängen och matade mig med russin. Något läkarbesök kostades jag ju inte på förstås, men de tog i alla fall med mig till sköterskan på barnavårdscentralen.

På förskolan hade vi fruktstunder. Jag hade oftast äpple med mig. Det var den billigaste frukten. Men vid några få tillfällen kunde jag få vindruvor med mig i min matlåda. Matlådan hade rött lock med snäpplås för att hålla fast locket.

Jul på förskolan

Vid jul och födelsedagar, som inte firas av Jehovas Vittnen, placerades jag ibland med ljudbok i ett annat rum och fick inte vara med och fira. Andra gånger fick jag delta. Men att ta med påsk och julpyssel hem föranledde stryk, och sakerna kastades. Att inte ta hem dem väckte uppmärksamhet i skolan eller på lekis. Ett annat alternativ som stod tillbuds var att gömma pysslet under trappan i trappuppgången. Då kunde jag till och med ta med dem hem till pappa om jag lyckades komma ut före mammas man och lyckades trycka ner dem i min väska när vi skulle åka.

Att komma från en familj med Jehovas Vittnen gör dig till en särling i skolan. Du har annorlunda kläder, får inte vara med om alla aktiviteter och får inte umgås med de andra barnen på fritiden.

Hemma var det ingen förälder som frågade om skoldagen eller läxor. Mitt skolarbete var inte viktigt. För att lyckas i livet skulle jag bli pionjär eller hemmafru. Skolan var inte relevant. Om jag fixade hemma, bakade kakor eller sydde kunde jag vara duktig.

Mina skolresultat var (under rådande omständigheter) inte så dåliga. Men jag har aldrig någonsin fått beröm för dem. Tvärtom när jag skulle gå gymnasiet på komvux så ifrågasatte mamma hur jag skulle kunna klara det med min intelligens. Jehovas Vittnen ska inte studera, speciellt inte flickor.

Lappar från skolan och insamlingar

Då och då får man lappar i skolan. Dessa lappar ska tas med hem och skrivas på av föräldrarna. Det var insamlingar, föräldramöten, skolresor, meddelanden om skridskor osv. Min mamma tyckte inte om lappar. Om jag hade en lapp med mig hem visste jag att mamma skulle bli irriterad på mig. Man ville inte låta mamma irriterad. I det läget gjorde jag ett val. Att mamma blev arg eller irriterad var värre än att fröken blev det. Jag upphörde med att ta med lappar hem. I skolan sa jag att jag glömt. Min mamma gick sällan på kvartssamtal. Hon gick inte på föräldramöten.

Skolresor innebar att vi skulle ha med pengar till en insamling i skolan. Det skulle tas med lappar som föräldrarna skulle skriva på. Mammas man gillade inte att betala. Eftersom han var familjens överhuvud skötte han alla familjens pengar. Mamma var irriterad när jag kom med lapparna. Oftast kastade jag dem innan jag kom hem.

Läxor

Läxor och skolarbete var inte något flickor uppmuntrades till hemma. Vi levde ett helt annat liv än våra klasskamrater. Vi kunde inte delta i diskussioner om tv-program, musik, böcker, fester osv. Jag fick inte ta hem några kompisar efter skolan.

Min läsebok innehöll sagor om ett litet spöke. Mirakulöst nog så fick den vara kvar. Men jag vågade aldrig mer ta hem spökboken för läxläsning.

Om man hade tur kunde man hitta en blyertspenna och suddgummi för att göra sina läxor. Annars fick man skriva med en bläckpenna eller sudda med fingret och en droppe saliv.

Skolgymnastik

Det var förbjudet att använda ordet trosor, det hette underbyxor. Det var också mycket reglerat hur de fick se ut. De skulle inte ha spetskant. Det skulle också vara så stora som möjligt. Så att byta om i omklädningsrummet och visa mig i mina stora underbyxor modell mammatrosor som var svarta och gula efter att ha tvingats torka mig med tidningspapper och den bristande hygienen var inget jag såg fram emot.

I skolan fick vi ibland gå till badhuset. Jag var inte lika duktig som de andra. Att simma på fritiden var inte att tänka på. Det både kostar pengar och man är oanständigt klädd, alltså iklädd baddräkt. Att familjen skulle gå och simma var heller inte att tänka på. Det var för jobbigt att göra saker med oss. I skolan fick vi ta simmärken. Jag tog några, men sen bestämde mammas man att det var för dyrt och då upphörde den möjligheten.

Flöjtundervisning

Efter skolan var det flöjtundervisning. Pappa gav mig en brun glittrig blockflöjt. Mamma och hennes man köpte nothäftet. En dag då jag kom hem från skolan var nothäftet genomgånget. Allt som inte mammas man inte stödde var utklippt. Alla julsånger. Jehovas Vittnen firar inte jul, födelsedagar osv. Han hade även egna regler. Han godkände varken spöken eller troll. Mamma hade andra. Det var förbjudet att använda slangord. Pajas var ett godkänt ord men inte Clown. Så kvar av nothäftet var allt som inte innehöll jul, födelsedagar, spöken, troll, slanguttryck osv. Ganska tomt i nothäftet alltså. Efter den dagen vågade jag aldrig mer gå på flöjtundervisningen.

Luciafirande

I skolan var del luciafirande. Vi fick öva på att sjunga sångerna och gå i tåg. Detta skulle sedan visas upp för föräldrarna. Jag minns speciellt luciafirandet i tredje klass. Min skolfröken och mina klasskompisar pressade mig att komma. Självklart fick jag inte för mamma och min styvpappa. Jag hade under lång tid varit med och övat i skolan. Jag ville inte vara annorlunda än klasskompisarna. Vad mamma trodde att jag gjorde istället när det övades luciasånger vet jag inte. Hade hon vetat att jag deltog hade jag fått stryk, indragen veckopeng eller blivit utan kvällsmat. När kvällen för uppvisning var inne så smet jag helt enkelt ut. Jag gick till skolan i mörkret. Där firade jag lucia, precis som mina klasskompisar. Men det var ingen som kom för att lyssna på mig. Efteråt gick jag hem i mörkret. När jag ringde på dörren började mamma och min styvpappa slita i mig. Nu skulle jag få stryk. Då lyckades jag slita mig loss och springa ut igen. Nu visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Jag gick till den avfart vid stora vägen som jag trodde min fröken behövde svänga av på för att komma hem till sig. Men hon hade ju åkt bil och var säkerligen hemma för minst en timme sedan. Jag gick fram och tillbaka och väntade. Men ingen fröken kom. Jag gick hemåt igen. Nu la jag mig att sova i trappan. Mamma måste ha hittat mig där, för när jag vaknade igen låg jag på min säng. Den här gången hade jag sluppit stryk i alla fall.

Skolavslutning

Att gå i kyrkan var förbjudet för mig. Hölls skolavslutningen någon gång i en annan lokal fanns risk för att det skulle sjungas psalmer, då hade jag inte fått gå i alla fall.

Skolsköterskan

Ofta hände det att jag kallades in till skolsköterskan. Ibland fick jag ta blodprov, ibland urinprov men oftast skulle det bara pratas.

Skoldagarna avslutades med att vi ställde upp stolarna. Vi vände upp och ned på dem och placerade dem på bänken, så att städerskorna lättare skulle komma åt att städa. Efter detta sjöng vi en sång. ”Hejdå vi ses, hejdå vi ses, vi ses i morgon och har det så bra”. Jag visste att jag inte skulle ha det bra redan innan jag gick hem från skolan. Då jag var säker på att ingen hörde mig sjöng jag ”vi ses i morgon och har de så dåligt.” Speciellt jobbigt var det när helgen kom. Det skulle dröja flera dagar innan jag kom tillbaka till den fristad som skolan utgjorde.

Det var förbjudet att umgås med ”olämpligt sällskap”. Olämpligt sällskap blev för övrigt nästan alla människor om man granskade dem i sömmarna lite. Någon hade en förälder som var kyrklig, rökte, eller så svor de.

Jag hade några kompisar inom Jehovas Vittnen som jag faktiskt fick umgås med. Men eftersom de var Jehovas Vittnen så var det svårt att umgås med dem. Då hade jag ju liksom församlingens ögon på mig hela tiden och det gick varken att prata eller leka fritt.

Det är speciellt en kompis jag hade där, Jael, hette hon. Mamma ville att jag skulle bli som henne och uppföra mig lika bra som henne. Det var ett väldigt effektivt sätt att ta död på den vänskap som fanns. Jag ville att min mamma skulle föredra mig.

Världsliga vänner

”Världsliga” kompisar fick jag inte träffa. Alltså vänner som inte var Jehovas Vittnen. Då jag var liten kunde jag ibland få gå in och leka med grannflickan. Men sällan efter det att jag hade börjat skolan.

Att träffa världsliga kompisar var inte bra för min tro. Det var heller inte uppbyggligt för mig. Jag sågs som mer obstinat efteråt. Jag har aldrig varit hemma hos mina klasskompisar eller de hos mig.

Det var bättre för mig att umgås med barn till ”vännerna” i församlingen.  Visst hade jag några kompisar där, men jag upplevde aldrig någon riktig gemenskap med dem. De var troende, det var inte jag. Jag kunde och vågade heller inte berätta för dem om mina tvivel. I skolan var jag rädd att någon skulle tro att jag var Jehovas Vittne, så jag berättade aldrig för mina klasskompisar hur det var hemma.

Födelsedagskalas fick jag några inbjudningar till i början. De andra barnen upptäckte snart att jag inte kom. Då slutade de också att bjuda mig.

Det var inte så många som lät mig vara med och leka på rasterna och heller ingen som frågade om jag ville leka efter skolan. Jag kände mig utanför och kunde inte vara med i diskussioner om det senaste barnprogrammet, den där låten som var så bra osv.

När Harmagedon kom skulle jag dö. Jag hade tänkt tankar som inte var rätta och rena. Jag hade varit olydig och jag hade önskat saker som inte var i överensstämmelse med den rätta läran. Jag ville ha moderna kläder, lyssna på musik och leka med kompisar i stället för att åka på möten. Jag hade gärna velat ha en TV hemma. Så jag var syndig och dömd att dö på den yttersta dagen.  

En dag när mamma hade tagit pengar för mig som jag hade fått av farmor, anklagat mig för stöld och slagit mig så fick jag nog. Jag slog tillbaka. Även då syndade jag och förtjänade att dö! Den som slår sin far eller mor skall straffas med döden (2 Mos 21:15)

Pappa hade TV och jag fick leka med kompisar. Vi firade jul och födelsedagar. Jag älskade det. Men trodde det var Satan som frestade mig. Jag blev rädd för Harmagedon eftersom jag syndat. Varje gång vi skulle åka till pappa bad mamma för oss. Hon bad till Gud att vi skulle stå emot frestelserna.

Disco var synd. Musik var synd. Idoler var synd. Att tänka fel var synd. Att ifrågasätta var synd. Att äta blodmat var synd. Att tänka orena tankar var synd. Att inte tänka på samma sätt som mamma och hennes man var synd.

När vi var i skolan gick mamma igenom våra saker efter synder. Förutom saker som var förbjudna försvann det även pengar som jag fått av farmor och farfar. Hårschampo som jag sparat till med min veckopeng. Jag upplevde detta som mycket kränkande. Att inte ha rätt till min egendom och att bli granskad efter synder med jämna mellanrum. Jag hade så lite, men även det lilla jag hade togs ifrån mig.

Då jag uttryckte min ilska över kränkningar så anklagades jag för att vara stridslysten eller mentalsjuk.

Syndade kunde man göra både genom önskningar tankar och önskningar. Girighet var en synd. Jag tänkte ofta på saker jag önskade mig. Girighet var en synd, beroende på vem som begick den. Om jag ville ha mer mat eller pengar var det en synd. Det fanns medlemmar i församlingen som hade ett företag. Det var synd, de var giriga och rika. Det är lättare för en kamel att ta sig igen ett nålsöga än för en rik man att ta sig in i Guds rike. När mamma och hennes man däremot önskade sig ofta saker: ”om jag hade haft pengar skulle jag…”. 

Ett Jehovas Vittne måste ju vara givmilt. En gång hade jag fått ut mina 12 kr i veckopeng och köpte salta pinnar för dem. Jag träffade en kompis på gården och gick hem till henne. Då jag kom hem en stund senare frågade mamma om jag hade bjudit min kompis på salta pinnar. Då svarade jag att det hade jag inte. Hon tog påsen, öppnade den och tog ut hälften. Hon tvingade mig att gå och ge grannflickan detta. Jag ville inte bjuda, absolut inte så mycket. Det var ju mitt godis som jag hade köpt för min veckopeng.  Men har mamma sagt något så är det så. Det är värre att trotsa henne än att trotsa Gud. Så jag gick och ringde på hos kompisen. Jag var arg både på mamma och på kompisen. Jag grät. När hon öppnade dörren smulade jag sönder allt innanför dörren på deras heltäckningsmatta och skrek ”Här har du!”

Det var en synd att ljuga. Men jag ljög för att skydda mig själv. I skolan stod jag inte upp för religionen och berättade för mina klasskamrater varför jag inte fick delta i olika aktiviteter. Hade jag inte lärt mig att ljuga och vända kappan efter vinden hade jag varit sönderslagen för jämnan. Straffen för synd var mammas, hennes mans och Guds vrede. Oftast var det jag som var olydig.

Jag kunde bli inlåst på rummet och slängd i säng. Jag blev dragen i hår och öron. Jag kunde få smäll på rumpan. Jag kunde bli hårt tagen i armen och omruskad. Indragen veckopeng. Jag kunde få lägga mig utan kvällsmat. Saker som jag hade blivit lovad kunde plötsligt dras in. Syndade jag eller var olydig så fick jag förstås muntliga tillrättavisningar också. Dessa bestraffningar var mest jag som drabbades av.

Om jag hade varit en perfekt dotter så skulle jag varit Jehovas Vittne, varit snällare, tagit bättre hand om mina syskon, gått mer i tjänsten, strävat efter att bli pionjär, mer hjälpsam, artigare, aldrig säga nej till en vuxen, tacksam och huslig. Hon önskade att jag hade varit som min kompis Jael i stället. Det sa hon till mig flera gånger. Jag hade varit mer värdefull om jag varit en son också. Att söner var mer värdefulla än döttrar sades aldrig rent ut. Men det vet man ändå som barn.

Jag var en otrolig skam för familjen och en stor besvikelse. När Harmagedon kom, skulle jag garanterat vara dömd till döden.

Värdelös

Jag var värdelös. Jag var inte värd att kosta på ett läkarbesök eller medicin när jag fick öroninflammation. Det var pappa som tog mig till läkaren.

Jag dög inte som jag var, jag var en dålig människa, jag var hatad, fet och ful. Alla saker som hände alla slag, utanförskapet och alla tillrättavisningar. Allt jag gjorde, tänkte och sa var fel. Framför allt var syndiga tankar och gärningar. Jag var en tjuv, eller åtminstone en potentiell tjuv och syndare. Jag behövde ständigt kontrolleras och vårt rum gicks igenom efter bevis. Jag fick veta att jag skulle dö på den yttersta dagen om jag inte gjorde som mamma sa.

Jag var inte ett älskat barn. Jag var jobbig, olydig och ville inte foga mig. Det var heller ingen som visade mig någon kärlek hemma. Mina småbröder fick kramar och pussar. Mig var det ingen som ville ha nära. Ju äldre jag blev så betraktades jag som att jag vore pestsmittad. Det var ingen som sa något rent ut. Min handduk fick inte hänga bredvid den övriga familjens. Jag fick inte krama och pussa på mina småbröder. Det var ingen som kramade och pussade på mig. Jag är osäker på om detta fysiska avståndstagande berodde på att jag inte var troende, att jag var fysiskt smutsig eller om jag bar på en smittsam sjukdom.

Jag försökte tro på Gud, men misslyckades.

Min mamma träffade en ny man. Det första minnet jag har av honom är när vi var hemma i hans lägenhet. En liten lägenhet med kokvrå.

Han hade en grön snurrfåtölj. Den luktade illa precis som honom. När vi var där och hälsade på honom låg han och mamma i sängen. Min syster och jag satt på varsin sida i fåtöljen, med benen trädda in under armstödet. Vi snurrade! Oj, vad vi snurrade! Så illa vi mådde efteråt.

Bröllopet

En dag köpte de fina klänningar till oss alla tre, min syster, mamma och mig. Jehovas Vittnen går inte i kyrkan. Så de gifte sig i rådhuset. Detta hände sig redan några dagar efter att de träffats första gången. Jehovas Vittnen tror inte på sex före äktenskapet.

Vår styvfar tillhör den typen vuxna som inte tror att en sexåring begrep mer än en tremånaders gris.

Min styvfar visade sig vara en riktig nitlott. Inte nog med att han till det yttre lämnade mycket i övrigt att önska, han hade suttit inlåst på mentalsjukhus också. Jag vet inte om mamma var införstådd med detta innan äktenskapet. Eller hur allvarligt sjuk han var.

Onda andar

I våra möbler, leksaker och mycket annat såg han onda andar. Så det mesta vi ägde kastades ut. Min syster och jag fick varsin ny leksak. Hon fick en leksaks-TV och jag fick en leksakshund som kunde skälla och hoppa.

Skilsmässa

Jehovas Vittnen tror inte på skilsmässa. Så har man väl gift sig så är man fast för livet. Mannen ska vara familjens överhuvud. Kvinnan och barnen ska lyda och respektera honom. Så i vår familj blev det så att en galning, utsläppt från psyket tog makten.

Barnuppfostran

Barn ska ha stryk. Det fick min fosterfar enligt egen utsago då han var barn, och ”honom blev det ju folk av”. Ja, enligt honom själv i alla fall.

Han bestraffade oss ivrigt. Drag i öron, hår och slag. Om han också slog mamma det vet jag inte. Det var inget jag såg något av i alla fall.

Om de hade kunnat läsa “världslig litteratur” hade jag misstänkt att de inspirerats mycket av boken Psykologisk barnavård från 1930 där föräldrar uppmuntrades angående sina barn: ”Krama dem aldrig, kyss dem inte och låt dem aldrig sitta i knäet.”

I vårt hem visades ingen kärlek eller några som helst känslor. Känslor var av ondo, något man blev hånad för. De stängde man av. I vissa av vårdnadsutredningarna hävdade mamma dock att de uppfostrade oss i kärlek, gav oss en positiv livsinställning och respekt. Inte på en enda av dessa punkter stämmer min och hennes uppfattning överens.

Jag kände mig oönskad, som en prövning för dem, som en tjuv, syndare och funderade ibland på att hoppa ut genom fönstret för att slippa leva. Jag var en syndare som skulle dö i Harmagedon.

Eller bristen på den

Mat kan man spara en hel del pengar på. Till frukost hemma serverades det makaronvälling, kokt mjölk med makaroner i. Det kunde vara sötlimpa och till pålägg fanns det margarin, sådant där guldfärgat paket som man har när man steker. 

Ibland fanns det inte så mycket att äta hemma i skåpen, då kunde vi få silverte (kokt vatten med socker). Det kunde även serveras bullar eller vad som nu fanns.

Middagen serverades, förmodligen av besparingsskäl, när vi var i skolan. Ibland fanns det mat över när vi kom hem, ibland inte. Hade de extrapris på falukorv i den lokala butiken, ja då fick vi mycket falukorv den veckan.

Det gick även att få gratis mat, nors, strömming och så kunde man odla squash. Squash kan man äta färskt, steka, koka, lägga in, grilla, panera, strimla, hacka och äta tills man inte står ut längre. Det går även att få bär av folk med stora trädgårdar. Bären frös mamma sedan in i gamla mjölkpaket.

När hungern var som störst kunde vi plocka frusna krikon ur frysen. I skafferiet fanns pasta man kunde knapra i sig ibland farinsocker som gick att skrapa loss med en sked. Torr spagetti kunde man också äta.

Men jag kan inte glömma min besvikelse när jag hittade ”choklad kolor” inslagna i silverpapper i skafferiet. Buljong smakar förskräckligt då man väntar sig godis. Muskot och paraffin visade sig också vara riktiga nitlotter. Prova inte det!

Restmiddagar & Lyxmat

Under veckan sparades mat som blev över och den åts sedan på en ”restdag”. Ibland blev det lyxmat. Då kunde vi  värma limpan i ugnen innan vi åt den.

Ibland grillade mamma även en kyckling, som vi delade på sex personer. Men det allra godaste var när mamma gjorde pannkakor. När jag kom hem från skolan kunde det dofta ända ner i trappan. Ibland var det pannkaka och andra gånger hade mamma lagt i potatis, då blev min besvikelse lika stor som min glädje stunden tidigare. Potatis i pannkakan, det tyckte jag verkligen inte om. Andra dagar fanns det ingen mat att få. Middagen var slut när vi kom från skolan.

Ibland skickade mormor stora paket med frukt.

Varje gång vi skulle äta bad vi bordsbön. Under bordsbönen tackade man Gud för maten. Det är alltid mannen i familjen som ber bordsbön. En gång om dagen läser man även ”dagens text”. En speciell bok med kortare religiösa texter. Före maten lästes det dagens text och bads bordsbön innan man fick äta.

Om dina medmänniskor hjälper dig på något sätt, se till att tacka Gud för det också! Det skedde genom Guds omsorg om dig!

Så var det förstås förbjudet att äta och dricka mat som kan förknippas med jul och påsk. JUL-must, JUL-skinka osv.

Ibland hade vi gäster

Ibland bjöd mamma in någon annan familj att äta kvällsmat med oss efter mötet. Då fick vi riktigt smörgåsmargarin, skinka eller ost. Andra dagar fick vi bara bakmargarin. Jag minns att vissa gäster tog två skivor skinka på varje smörgås. Det gjorde mig irriterad. Den extra skivan hade ju någon av oss kunnat få äta till frukost dagen efter. Det gjorde mig också upprörd över att de åt av vår mat.

Frukt var något mycket sällsynt hemma. Efter att jag slutat på lekis och fruktstunderna upphörde så fick jag inte frukt vid så många tillfällen. Ibland kunde mormor skicka ett stort paket med frukt. Det var fest.

Hos Jehovas vittnen är mannen familjens överhuvud och varje gång det behövde handlas mat var mamma tvungen att tigga om pengar. ”Jag ska be att få tigga lite pengar till mat”. Pinsamt och förnedrande, var min uppfattning i frågan. Jag lovade mig själv att aldrig sätta mig i den situationen att jag behöver tigga om pengar till mat.

Det går att klara sig på nästan inga pengar alls. Min fosterfar är känd för sin snålhet eller ekonomiska sinnelag. Var det extrapris på så var det den maten som vi åt under veckan.

När mamma handlade

När mamma handlade ville hon inte vara med i insamlingen till Röda korset.

Vi var visserligen mycket fattiga. Men det var inte det faktumet som hindrade. Röda korset är ”världsligt”. Det har inget med SANNINGEN att göra. Det ska man inte stödja. Det har ju dessutom ”korset” i sitt namn. På Servus, mataffären som låg i vårt kvarter, hade de plastkassar där ett öre av kostnaden gick till Röda korset. Min mamma är principfast. Hon stödjer inte Röda korset. Hon tog med kassar eller bar allt i händerna.

Vi fick åka till pappa var tredje helg. Ibland ringde pappa också. Då stod mamma och hennes man och smyglyssnade på vad jag sa. Jag fick heller inte tillstånd att prata så länge. Jag fick aldrig ringa pappa, det kostade ju pengar.

Min mamma pratade inte med min pappa. Det fick min fosterpappa göra. Mamma nämnde inte ens pappa vid namn utan kallade honom för ”han där uppe i Karlstad”.  

Hos pappa hade jag en fristad. Där behövde jag inte tänka på alla regler som gällde hemma. Jag kunde prata utan att tänka mig för innan. Jag var inte rädd att säga olämpliga saker. Förutom att pappa innebar en fristad så tog han med oss på saker ibland.

Han var en ljusglimt i ett mycket trist liv. Somrarna tillbringade vi tillsammans med pappa i Filipstad, i farmor och farfars sommarstuga. Vi fiskade, köpte glass och plockade smultron. Det var så skönt att ha något att berätta om i skolan. Efter sommarloven så brukade fröken alltid vilja att vi berättade vad vi gjort. Att komma tillbaka och berätta att jag varit hemma och gått i tjänsten var en skrämmande tanke. Jag var ändå så utanför i skolan.

Vårdnadstvist

Min barndom kantades av vårdnadsutredningar.

Som barn slets jag mellan mina båda familjer. Jag hade det inte bra hos mamma. Men jag ville heller aldrig göra någon ledsen. I alla utredningar så frågade de vem jag ville bo hos. Jag hade utvecklat det perfekta systemet. Om det var mamma eller hennes man som följde mig till utredaren så sa jag att det var hos dem jag ville bo. Om det var pappa som följde med så sa jag att det var hos honom jag ville bo.

Jag hade det bättre hos pappa än hos mamma. Men jag ville inte göra någon besviken och jag ville inte dö i Harmagedon. Det skulle jag ju göra om jag bodde hos pappa.

Sexualupplysningen hemma hos mamma

Då det var dags för min sexualupplysning så var det mammas man som fick ta hand om den.

Jag tvingades sitta ner vid köksbordet och mamma tog ut alla yngre syskon ur rummet och dörren stängdes till. Detta var inget de andra skulle få höra, de var för små. Han försökte, men det gick så dåligt för honom och jag missförstod nog det mesta.

Men en sak förstod jag, att ta på sig själv var synd. Gör man det dör man i Harmagedon. När jag fick mens så trodde jag att det var Guds straff. Jag hade varit nyfiken och både tittat och känt vad jag hade innanför trosorna.

Jag tänkte aldrig erkänna för dem att jag hade syndat. Jag hemlighöll det hela ett år. Hade papper i trosorna. För en liten flicka är den första mensen ofta en mycket tragisk upplevelse. Att behöva gå igenom den själv var ännu värre. Mamma hade aldrig berättat att hon hade mens. Jag trodde att det var ett straff för mina synder.

Sexualupplysningen hemma hos pappa

En gång när vi gick förbi kiosken hemma hos pappa så hade de satt upp en automat utanför. Pappa berättade att det var saker som man skulle sätta på pillesnoppen så det inte skulle bli några bäbisar.

Jag vet inte riktigt vad jag såg, men för mig såg det ut som stora runda skivor i plast. Ute hittade jag ofta såna skivor runda med ett litet hål i. De var kanske fem cm i diameter och hålet precis lagom stort för en skruv. De fanns i blått, rött och gult. Jag tror det förekom vid byggen på något sätt, jag hittade dem ofta slängda ute. Jag hade ju sett pappa naken ibland och jag försökte föreställa mig hur en pillesnopp skulle få plats i den och inte heller hur den skulle kunna förhindra barn.