Att ta sig ur en sekt är svårt. Även om jag inte tror på Gud ställdes jag ändå inför tvivel ibland. Kanske hade de rätt ändå. Tänk om Gud ändå finns. När jag var barn fick jag veta att Jehovas Vittnen var den enda sanna läran. Det var den enda rätta tron, sprungen direkt ned från judendomen. Jehovas Vittnen var guds utvalda folk. Det var de som skulle överleva Harmagedon och leva i paradiset på jorden.
Att frivilligt lämna den ”sanna läran” är en värre synd än att leva i synd och inte känna till vad som är rätt och fel.
För vuxna som vill lämna en sekt finns det hjälp att få:
Men för barn som försöker lämna Jehovas Vittnen är det betydligt svårare.
Jag har länge velat slippa mina funderingar och tvivlet försvann helt först då jag som vuxen började läsa på vad andra avhoppare skrivit både om att gå ur Jehovas Vittnen och om andra sekter. Det fanns andra som också upplevt kontrollen över tankar och känslor.
Det känns bara så sorgligt, jag upplever att min barndom togs ifrån mig och att mitt vuxenliv startade i en lång uppförsbacke.
Utanförskapet
Jag förstod inte andra människors språk, sociala koder eller hur andra tänker. Jag fick heller ingen kunskap om samhället eller hur det fungerar. Att vara född med denna black om foten påverkar min vänskapskrets idag. Eller rättare sagt brist på den. Jag har svårt att veta hur jag ska förhålla mig till andra.
Som barn till Jehovas Vittnen känner du dig ofta annorlunda både i skolan och i församlingen. I skolan för att jag klädde mig annorlunda. Mina kläder fick ju inte vara moderna. Jag var nog den enda med pressveck på jeansen.
Då jag pratade använde jag ofta ett ganska ålderdomligt språk. Eftersom hygien hemma var bristande så luktade jag även illa. Jag kunde inte delta i många vanliga aktiviteter. Jag räknades inte. Det spelade ingen roll om jag svarade på frågorna i skolan eller inte.
Jag förstod inte alltid att det var mig som folk hälsade på eller pratade med. Jag trodde det var någon som stod bakom mig. Jag var inte värd att tilltala. Jag var inte en fullvärdig människa. Inte i andras ögon. I Guds var jag nog inte heller värdig.
Jag kände mig annorlunda i församlingen då jag tvivlade. Alla andra verkade så övertygade, trodde fullt och fast på vad som sas. Jag visste ju vad som skulle hända med mig om jag inte trodde på Gud och levde ett rent liv. Jag kände mig aldrig riktigt värdig Guds nåd. Jag tänkte tankar, hade önskningar och behov som Jehova inte skulle tyckt om. Jehova är allsmäktig. Han hör och ser allt, även en människas tankar.
Det går inte bortse från att detta är en stor del av min historia. Även om jag vill leva som en vanlig människa så kommer jag aldrig kunna det. Religionen, min konstiga familj och min uppväxt här lämnat sina spår.
Religionsfriheten
Religionsfriheten är fascinerande, nästan farsartad. Vi har ju religionsfrihet i Sverige. Med religionen som förtecken är det mer eller mindre sanktionerat att slå sina barn.
Du kan utsätta dem för psykisk tortyr. Du kan tvinga dem att tillbringa det mesta av sin lediga tid i tjänsten, på möten, med familjestudier osv. Barnen kan isoleras från andra barn. Förhindras att delta i föreningsliv eller andra aktiviteter. Du kan ta ifrån dem barndomen. Du kan belägga barnen med skuld och skam.
Med religionen som förtecken är detta plötsligt oantastligt. Hade mina föräldrar tvingat mig att dansa balett under samma antal timmar som jag tillbringat i tjänsten, på möten eller med religionsstudier så hade de ansetts vara olämpliga föräldrar.
Hade jag blivit kidnappad under lika lång tid hade jag säkerligen tilldömts ett stort skadestånd. Men med religionen gör man som man vill. Ja, om du är vuxen vill säga.
Men den här så kallade religionsfriheten som vi har i Sverige, den gäller inte barn!
